Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- H
- HOB ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HOA, hoabönder, hoadagsverke, hoagods, hoeri,
hogård, hoahie, s. hove.
HO-BAL, m. högsommar, tiden då solen om
sommaren är högst på himmelen; tiden mellan
andtiderna, vårarbetet oeh slåttern samt mellan
slåttern och skörden. Bhl.,dls. Stora hobaln, m.
def. tiden mellan plöjningen och slåttern; lilla
hobaln, m. def. tiden mellan slåttern och
skördanden. Bhl. (Foss m. fl. socknar). Hovil,
högsommar. Hs. (Bj.); hovel, m. id. Hs. (Jerfsö);
huvell, m. tiden mellan säs-anna el. vår-anna och
slått-anna. Mp. I Hs. (Jerfsö) delas sommaren i
hoveln, mellan-anna och anna. Hovel, f. tiden
mellan slått-anna och säs-anna. Vb. (Nordmaling).
Huvul, hovoll, f. id. Jtl. ’Åvel el. åvväl, f. id.
I åvläs, vid midsommaren. Dl. (Elfd.). I åvälls
el. i åveln, id. Dl. (Åsens by i Elfd.). N. håball,
hobball, hobboll, håvoll, m. midsommar; tiden
mellan plöjningen och slåttern. Ordets härIedning
oviss. Ihre (gl. 1, 754) jemför svenska
landskapsordet hå el. håv, gräs, som uppväxer efter första
slåttern. Jfr fsv. hafal (gen. hafallar), f. höst:
auctumnus. GL. Ihre (DL. 73) som från Bhl.
uppgifver formen hogball och från Dalsland
högbale, tillägger att ordet ursprungligen lärer hafva
betydt den höge Balder, ”liksom den höga och
mägtiga solens rätta sysslotid”.
HóBB (pl. -ar), m. bördig fläck på åker (t. ex.
der rågen växer tjockare) eller äng. Hóbbe,
hubbe, m. id. Sm., kl. Hóbbe, m. skogsbit. Kl.
(Stranda), sm.
Hóbbutr el. hóbbi(g), adj. full af bördiga
fläckar. ”Rågen ä farligt hóbbutr el. hóbbi”.
Sm.,kl. Flåkig, id. Sm. (Sunnerbo h.).
Hubbóm-tals, adv. fläckvis, med ”hobbar”
här och der. Kl. (Tjust).
HOBBA, hubba, 1) v. a. 1 sparka. ”Ja
hobbade te’n”. Bl.; 2) v. n. vara trubbig, tvär,
frånstötande i tal och åtbörder. ”Hóbbe omkring sej”,
vara frånstötande. S. Sk.
Hóbb, m., hóbbe, f. frånstötande menniska.
S. Sk.
Hóbbed, adj. frånstötande. S. Sk.
HODDA, hudda, f. 1) skjul, lider. Sk.,hl.,bl.;
2) fängelserum; deraf tjyva-hodda, f. fängelse. Bl.
Fht. hutta, f. tugurium, umbraculum, casa;
custodia; mht., nht. hütte, f. hydda; ns., holl., frans.
hutte, f.; e. hut, id.; moes. heþjo, f. kammare.
HóDT, conj. om, huruvida, antingen. ”Ji vait
int hódt’n jär heim”, jag vet ej om han är
hemma. ”Ji vait int hódt hä jär sannt”, jag vet ej
om det är sannt. ”Hodt hä jär sä hell sä”,
antingen det är så eller annorlunda. Vb. Deraf
annä-hódht el. annä-hórt, conj. antingen.
HóFS el. hóffs, f. och m. takfot, takskägg,
nedersta kanten af ett tak. Nästan allm. i
Götaland; uttalas stundom höfs, öfs, oks (Värö i Hl.);
öffsing, m. S. Hl. Deraf öfsadróp, n. takdropp.
Vg. (Skarab.); oksedrópp, n. id. Bhl. Fsv. ops,
ups, f. nedersta delen af taket (i sammans.
opsadrup, upsadrup, n. takdropp. VGL.); fn. ups, f.
nedersta delen af taket; ufs, ups, m.; d. dial.
ås, ous; e. eaves; e. dial. easings, pl. (Hunter);
skot. easing, id.; fn. upsar dropi, m. takdropp; n.
ufsedrope, m. id.; mht. obese, f. id.; ns. oese, ese,
a) ”die dachtraufe ohne rinne; b) das unterste
ende des dachs” (B. W. B. 1, 319; 3, 273); oker
(pl. okern´), ”der scharfe winkel den der unterste
theil des dachs mit dem boden oder söllerboden
macht” (B. W. B. 3, 261); fris. oke, takrand
(Benner, Gloss. Fris. ms.); fe. efese, margo, ora
suggrunda; ffris. osedroptha, m.; mholl. osendrup;
holl. oosdrup; mns. (Sachsenspiegel) ovese; jfr
fht. opasa, obisa, atrium, vestibulum, doma; mht.
obese, f. id.; moes. ubizva, f. portik: στοά.
HóFTA, v. imp. 1 upphöra; om regn. Sk. D.
hofte, id. Jfr hätta 2.
HOGAS, hogbiten, hoglig, hogsa, hogsnas,
hogstolen, s. hug.
HOGGST, hoggster, s. haggä.
HOGLIG, s. hov 1.
HOGSTALL, m. enkeman. Bhl.,vl.,dls. N.
hogstall, m. enkeman; fht. hagastalt, hagustalt
m. coelebs (Graff 4, 762); fe. hæg-steald, m.
coelebs; tyro; nht. hagestolz, m. gammal ungkarl.
HOJSTRA, s. ho 1.
HóKKEN (f. hókka, n. hókket, pl. hókka), pron.
hvilken, hvad för en. Jtl,hs.,nk.,ög.,kl;,öl.,bl.
Hókken (f. hókkar, n. hókkä; gen. hókkens, f.
hókkars, n. hókkäs), Vb. Hókken (f. hókka, n.
hókket, pl. hókkena), Sm. Hukkin, Vg.; hykken
(uttal. hyttjen). Sk. (Ing.); hókjin (uttal. hótjin),
fl. (K., P.); hókan, fl. (Öb.); hókon, id. Fl.
(Sjundeå i Nl.); ’ókken (pl. id.). ”’Okken var he allt?”
hvilka voro de? Hs. (Db.). Fsv. hvilikin, hvilikr,
hulkin, holkin, hulikin, pron. a) hurudan; b)
hvilken; c) hvilken som heldst. LL.; deraf hvilika léþ,
adv. på hvad sätt som heldst. UL.; hulkaledhis,
id. S.S. 1, 30; hvilika lund, hvilka lund,
hvilkalunda, adv. id. UL. Legend. S. Catharinæ, ed.
Schröder, s. 9; hulkalund, adv. id. VGL.; fn.
hvílíkr, hurudan? (hvi, hvad? hvi? líkr, adv. lik);
fht. hwèolîh, qualis; fsax. huilic; fe. hvylc, hvelc,
hûlik; e. which; ffris. hwelik, hulk; nfris. hock;
n. hokken, okken (pl. hokke), id.
Hókan-deir el. hókan-deil, pron. hvilkendera.
Fl. (Öb.). Hókkendera, m., hókkardera, f.,
hókkäderä, n.; gen. hókkenderas, hókkarderas,
hókkäderäs. Vb. ’Okkedera (f., n. id.). Hs. (Db.).
Hókkä-vorä, hvilkendera af oss el. hvardera
af oss. ”Hä kóm på ett ut hókkävorä sóm få
na”, det är oss likgiltigt hvilkendera af oss får
henne. ”Given óss hókkävorä 1 rdr”, gifven
oss hvardera 1 rdr. Vb.
Int-hókan-deir, ingendera. Fl. (Öb.).
HOKSAMO. Äi hoksamo, adv. på höft, af en
händelse, eller ”utan vit u vilä”, utan vett och
vilja. G. (F.).
HOKSTÄ, v. n. 1 hosta ihållande, för jämnan.
S. G. Jfr häiksta.
Hokstä, f. ihållande hosta. G.
HOKA, v. n. 1 famla efter något (i talet); vara
obeslutsam, tvifla. G.
HóL, m. skogsbacke. Dl. (Tuna, enl. Ihre, DL.).
’Ol, m. id. Dl. (Mora). Fn. hóll, m. kulle.
HOLAMÄNN, holastemänn, hollatri, s. hejl.
HOLGERS-URTER, Holgers-örter, f. pl.
Chrysanthemum segetum. S. Hl. S. etterört.
HOLK, s. hål 1.
HóLKA, hylka, v. n. kräkas, spy. Sm. (Östbo).
Jfr gylka.
HóLKAS, v. d. 1 slå sig, blifva vind af
fuktighet. Ul. Jfr hål 1.
Hólkig, adj. som blifvit vind af fuktighet. Ul.
HóLKER, hulker, m. yngling, halfvuxen dräng.
Hs.,vg.,ul.,sdm. Jólk, hólk, m. gosse. Vl. (Enl.
Ihre, DL. 81). S. jullter. Jfr? fn. jóđ, m. barn.
HOLL, holli, hollit, s.
HOLLUT, adj. fjollig, ej rätt vid sina sinnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0290.html
