- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
264

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - HOS ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hóse-sókk, m. strumpsock. Sk., bl. D. d.
hosesokk; ns. hasen-sökken, m. pl. (Richey, 89).

Hóse-speda (pl. -der), f. strumpsticka. S. Sk.
S. Speda.

Hósse-stómme, n. strumpskaft. S. Sk.

Hóse-töj, hosse-töj, n. ullgarn till strumpor.
Sk. (Oxie, Onsjö). Sukk-spunå, m. id. Dl.
(Mora).

HOSK 1, adj. vacker. Sk. (enl. Ihre, DL., s.
73; nu troligen föråldr.). Fn. hoskr, horskr, adj.
a) klok, vis, behjertad; b) vacker, täck: ”en
horska mær”, en täck mö. Hávam. 96; ”it horska
man”, en vacker flicka. Håvam. 102.

HOSK 2, s. haska.

HOT 1, n. stör-par, ett par af de i jorden
nedstötta gärdslestakarne. ”Hur mång hot ä
gärdsgården?” Ög. (Memmings, Lysings h.). En famn
är vanligen mellan hvarje hot. ”Ja har hägnat
50 gärsgåra-hot”, d. ä. 50 famnar. Sm. Höt, n.
id. Kl. Monne hot, höt ursprungligen hetat hvot,
hvöt,
af fn. hvetja, v. a. hvässa? jfr fn. hvatr, adj.
hwass. I så fall vore grundbetydelsen en
hvässad, spetsig stör. Jfr fn. hvöt, f. incitamentum,
incitatio, hvötuđr, hvotađr, m. qui pungit,
transfodit.

Hota, höta, v. a. 1 med järnstång göra hål
i jorden för störar till gärdesgårdar, ”Hota
gärsgål”. Ög. Hutta, 1) v. a. a) id. Sm.,kl.,
hl.; b) stöta ofta. ”Hutta te”, gifva en stöt.
”Hutta in”, sticka in. Ög.,sm.; c) ljustra (efter
ål eller annan fisk) genom en isvak. ”Hutta
fisk”. ”Påta fisk”, id. Bl.; 2) v. n. röra sig
upp och ned. Sm.

Hutt, m. stöt, litet slag, lindrig skuffning.
Bl. Hytt, m. o. n. 1) id. ”Gör te en liten hytt!”
säges om något, som obetydligt bör flyttas eller
sättas i rörelse; 2) liten hjelp, liten
handräckning. ”Hjelp mej ett lite hytt!” Sdm. (Ärila
s:n).

Huttning, f. ett sätt att hugga fisk (t. ex.
abborrar och ål) genom isvak. Bl.

HOT 2, n. 1) sjukdom af pleuresisk natur;
merendels hos boskapen. Hs. (Bj.); 2) skärf eller
magsjuka. Hog-bett, n. id. Mp. Houg-bett, n. id.
Jtl. N. hugbit, haubet, n. id.

HOTT, hodd, m. liten hopkrympt menniska.
”Den lille hodden”. S.Sk.

HOTTER, m. hin onde. Sk. (Grefvie i Ox. h.).

HOV, n. vett, förstånd, måtta. Riksspr. Fsv.
hof, n. måtta, sedighet; af fn. hæfa, höfvas,
passa sig; n. hov, n. måtta.

Frå-hóv, adj. slösande, frikostig. Vb.

Hovli(g)a, adv. skäligen, tämligen,
försvarligt. ”Hovlia bra”. Vg.,ög. Holia, holians, Hl.;
holia, holians, holiens, Sk.; holia, id. Bl., sm.
D. d. houle, houele. Måhända dock af fn.
hoglega, adv. måttligt.

Hov-löst, adv. ofantligt. Fl. (Öb.).

Hov-nätt, adj. som tager måttligt för sig (af
mat och dryck). ”Han ä så hovnätt i sin kóst”
)( tunghållen. Sk. (Ox.).

Hovsam, adj. fintlig )( o-hovsam. Mp. Fsv.
hofsambr, hofsamr, återhållsam, sedig. VGL.
Kg. St. 57; fn. hófsamr, måttlig.

Hoväs (ipf. o. sup. ), v. d. förstå, märka,
beräkna ungefär, förstå huru något ungefär bör
vara, göras, se ut eller innehålla i mått och
vigt. JtL ”Hoväs mått sóm ligg ti pótte däna”,
gissa, beräkna ungefär huru mycket den der
flaskan rymmer. Vb.

Mag-hov, n. måttlighet i förtäring af mat
Sdm.

U-hovlen, adj. omåttlig. Hs. (Db., Bj.). Fn.
óhóflegr, id.

U-hovli, adv. utan hof, alltför mycket Hs
(Db.).

HOV, hovbära, hoven, s. häva.

HOVE, n. def. eg. hofgården, herregården; i
talesättet: ”gå te hove (el. hoa)”, gå till
hofgården; göra hofveriarbete. Sk.,hl. Fsv. hof, n. a)
furstligt hof. S.F.S. 4, 19. Didr. af B. 125, 126.
Kg. St. 151; b) rådsamling. Alex. M. 3821; c)
tornering. Rimkr. s. 82; d) gästabud, högtid. S.F.S.
5, 98; 6, 236; deraf hofman, m. a) hofman. Biærk.
R.; b) ryttare, stridsman, som tjenar till häst och

i full rustning. S.S. 2, 76. St. Rimkr. 79, 96.
hofmæstare, hoffmæstare, m. a) höfding för
hofmännen, anförare för rytteriet; b) hofmästare.
Cod. A. 49, f. 127 v.; hofmæstarinna
(hoffmesterinna), f. hofmästarinna. S.S. 3, 206;
hofmæsterska, f. id. S.S. 3, 206; hofva, v. n. fira en fest,
kalasa. Alex. M. St. Rimkr. s. 18; hofvander,
adj. praktfull. Sv. Järt. Post. s. 59; hofvare, m.
hofman. L. c. s. 59. St. Rimkr. s. 61; hofvasin,
hofvasinne,
n. hird, hoffolk. Skaft. v. 3104. S.F.S.
5, 13; hofvera, v. n. pråla, ståta. St. Rimkr. 210;
hofveran, f. prål, ståt. Spec. Virg. s. 185; hofverk
(hoffwærk), n. ridderliga öfningar, idrotter. S.S.
2, 22, 24. S.F.S. 5, 87. St. Rimkr. s. 149, 162,
190; fn. hóf, n. a) hus; b) tempel. Monne roten
ej är fn. hefja (hof, hafit), tollere?

Hoa el. hova, v. n. 1 göra dagsverke på
någon herregård. Sk.

Hoa-bonde (pl. hoa-bönder), m.
hofveribonde, bonde som utgör dagsverke till
herregården. Sk.,hl. D. hovbonde.

Hoa-dags-verke, n. dagsverke vid
herregården. Sk.

Hoa-goss, n. hofveri-gods. Sk. (Lugg.).

Hoa-hie (pl. -n), n. dålig hydda, som bebos
af hofveribonde. Sk. (Lugg.).

Ho-gård, m. herregård, der frälsebönder
förrätta dagsverken. Sk., hl. Fsv. hofgardher
(hoffgordh), m.; fn. hófgardr, m. slott, borg;
fd. hoffgaard, m. herregård; d. hovgård.

Honing, f. hofveri. Sk. D. hovning.

Hov-riddare, m. brudsven. Sdm.,bhl.,vg.,hl.
Hovrättare, m. id. Sdm. Fsv. hofriddare, m.
riddare vid ett furstligt hof. S.S. 1, 104. Spec.
Virg. s. 121.

HO(V)EGÄR, hoekolls, hoetag, hordes,
hovustärk, hovusvag,
m. fl, sammans.; s. häva.

HOVEL, hovil, hovoll, s. hobal.

HOVIG, adj. stenbunden; om mark. Kl. (Stranda).

Hóf-jord, f. stenbunden mark. Kl. (Stranda).

HOVVÄ, huvvä! interj. hu! Vb. Hua! huga!
id. Mp.

HU, s. ho, hu.

HUD, f. hud: cutis. Riksspr. Fsv. huþ; fn.
húđ; fht. hût; fe. hyd; e. hide; lat. cut-is, Jfr
fe. hydan, v. a. betäcka. Deraf

Hud-dragare, m. hudafdragare, nattman.
Vg.,nk.

Hu(d)-flängare, m. i. q. huddragare. Sm.

Hya sej, v. r. 1 hudas; om sår. Bl.

Hyd’, v. a. taga skinnet från späcket på en
sjel. Fl. (Qv.). Hyda, v. a. afdraga huden utan
att göra någon öppning på densamma. Ul. Hy,
hya,
v, a. 1) flå af huden. Hs,; 2) slå (barn)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0294.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free