Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - HUK ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hygga sej). Ul.ög.,sm. Hyggä sä ti nan, id.
Mp.; 3) lugna, trygga; medelst god behandling
göra (ett husdjur) tryggt, att det trifs väl.
”Hygg en häst, hund, ko”, d. ä. genom sin
behandling förekomma att djuret trår efter förre
egaren och rymmer; laga så att det trifs i det
nya hemmet. ”Lagålspiga ha hyggä kon, sä a
ha vadti sä trevän å äskjän”, ladugårdspigan
har omhuldat kon, så att hon trifs väl och är
tam och vänlig. Vb. Hyggäs vid, hafva
längtan efter någon. Mp. N. hyggja, v. a. hålla
af, tycka om; hyggja seg, glädja sig af något,
befinna sig väl; hyggje, n. glädje,
välbefinnande; fn. hyggja til e-s, animum convertere ad
aliquid; ns. högen, v. a. glädja; sich högen,
förnöja, roa sig (Richey, 96).
Kómm-i-hu, n. minne. S.Sk.
Huken, adj. hopkrumpen, nedlutad. Nk.
Huk-ryggi(g); adj puckelryggig. Vb.
Hurukes, adj. som sitter krokig, med
nedböjd och lutande kropp. Vg.,ög.
Hullsjå, adj. mager; som lätt afmagrar; om
hästar och andra djur, som ej tåla stor
ansträngning förrän de afmagra. Vb. (Löfånger,
Nysätra). Hullstjel, adj. som ej blir fet; om
hästar. Hs. (Db.).
Hull-stark, adj. stark till hullet; om
kreatur, som i det längsta bibehålla sitt hull, sin
fetma. Vb.
Hull-åt, n. hudlöshet i munnen. Vb.
Hulla, v. a. 1 omhulda, vara god emot, vara
mån om. ”Hulla någon. Hulla óm någon”. Kl.
Fn. holla, v. a. gynna, hjelpa; fsv. hylla, v. a.
a) göra huld. VGL.; b) hylla. St. Rimkr. s.
97; c) omhulda, vårda. S.F.S. 7, 270; fht.
huldjan; mht. hulden.
Hylla, hölla, v. a. 2 omhulda, vårda. Hl.
Hyll (ipf. o. sup. -a), v. a. id. ”Hyll båna”,
sköta barn; 2) förvara, lägga i förvar. Fl. (GK.,
K., P.). Hyllas, hyllas vid, tala vänligt vid
någon, vara vänlig mot. Hillas ve, v. d. 1 id.
Hs. (Db.).
Hylla sig, v. r. 1 berga sig, sköta sig.
”Han hyllar sig bra”. Hl. (Ljungby).
Hyllest, f. ynnest. G. Hylleste, n. vård,
omhuldnad, tillflygt. ”Han har sitt hylleste hos
mig”. Hl. Fsv. hyllest, hyllist, f. välvilja,
huldhet. Hl. S.S. 3, 10, 24. S.F.S. 7, 260. Tref.
tidh. f. 154; hyllæ, hylle, f. vänskap, välvilja.
Alex. M. v. 3211; fn. hylli, f. huldhet, ynnest;
hollusta, f. trohet; n. hyllest, f. gunst, välvilja;
fht. huldî, f.; mht. hulde, f.; gl. d. hyldest, f.
id. (Vedels Saxo, 232); d. d. hyllest, ”tilhold,
husly”; moes. halþei, f. välvilja.
Hyllär (ipf. hyllrä), v. a. 1) smickra, tala
vackert med barn eller ömtåliga personer för
att förmå dem till hvad man vill. ”Han hyllrä
vä’óm, dilliss han fekk hä ’an villt”, han
ställde sig väl in hos honom, till dess han fick det
han åstundade, (vann sin afsigt); 2) smeka och
fara vackert med kreatur. Vb.
HöLäs (ipf. -ä), v. d. skryta af, öfver;
berömma. Då verbet brukas transitivt tillägges
præp. a. "Höläs a ’óm", berömma honom,
skryta med honom. ”Han höläs int å martnän”,
han rosar ej marknaden. Vb. (Löfånger,
Nysätra m. fl. socknar i N. Vb.).
O-hull, adj. 1) ovårdsam, bristande i
omvårdnad. ”Ohull vä båna”, som vanvårdar
barnen. ”Han jär ohull vä allt hä’n hav"; 2)
slösaktig. ”Han jär int an ohull vä päninga.
O-hull vä Gu(d)slånä. Ohull vä bränvinä”, d. ä.
super gerna bränvin. Vb.
O-hylld, adj. illa försedd. ”Huset ä ohylldt”.
Hl. (Ljungby).
Boka-hult, n. boklund. Sm.
Hólte-blomma, f. Cornus suecica. Götaland.
Svinbär, n. id. Vb. Skrubbär, n. id. Bhl.
Wahlenb., Fl. Sv.
Hólte-mjälla, f. Melampyrum pratense.
Dl. Nykkel-gräs, n. Vl. Jfr oragräs.
Hulta, v. a. jaga. ”Hulta en lo”. Ul. (Rosl.,
enl. Ihre). Ordet är nu troligen föråldradt.
Humma, v. n. 1 misstänka, gissa, tala i
tysthet om något. Sm. (Östbo), kl.,vg. Humma
sej te, id. Sm. (Kronobergs h.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
