- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
266

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - HUK ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hygga sej). Ul.ög.,sm. Hyggä sä ti nan, id.
Mp.; 3) lugna, trygga; medelst god behandling
göra (ett husdjur) tryggt, att det trifs väl.
”Hygg en häst, hund, ko”, d. ä. genom sin
behandling förekomma att djuret trår efter förre
egaren och rymmer; laga så att det trifs i det
nya hemmet. ”Lagålspiga ha hyggä kon, sä a
ha vadti sä trevän å äskjän”, ladugårdspigan
har omhuldat kon, så att hon trifs väl och är
tam och vänlig. Vb. Hyggäs vid, hafva
längtan efter någon. Mp. N. hyggja, v. a. hålla
af, tycka om; hyggja seg, glädja sig af något,
befinna sig väl; hyggje, n. glädje,
välbefinnande; fn. hyggja til e-s, animum convertere ad
aliquid; ns. högen, v. a. glädja; sich högen,
förnöja, roa sig (Richey, 96).

Kómm-i-hu, n. minne. S.Sk.

HUGSTER, s. hagga.

HUKA, v. n. 1 1) böja sig ned och sitta på
huk. Riksspr. Hue, id. S. Sk. Fn. húka; n.
huka, hukje; d. huge; ns. hûk’n; nfris. hûk, id.
(Outz., 133); nassau hokken, id. (Kehrein 1, 109):
2) aftaga; om månen. ”Månen hukar”. Bhl. (Elfs.).

Huken, adj. hopkrumpen, nedlutad. Nk.

Huk-ryggi(g); adj puckelryggig. Vb.

Hurukes, adj. som sitter krokig, med
nedböjd och lutande kropp. Vg.,ög.

HUKK, m. mindre landtudde. Bl. m. fl. Häuk,
m. hög i hafvet utskjutande landtudde. G. D.
huk, m. hörn, vinkel; ns. huuk, m. vinkel, hörn
(B. W. B. 2, 655. Richey, 99); holl. hoek, m. a)
vinkel, hörn; b) landtudde.

HUKKRA, s. huttra.

HUKKÄL, hökkäl (ipf. -klä), v. n. vara tafatt. Vb.

HULA, hula sej av, hulker, s. häla 1.

HULL, hullelet, hullerät, hullung, s. hallda.

HULLD, n. hull. G. Fsv. hold, huld, holl,
n. a) hull, kött. VGL. S.F.S. 6, 98; b) kropp.
Alex. M.; fn. hold; fe. hold; d. huld; af fn. hylja,
v. a. hölja, betäcka. Jfr häla 1.

Hullsjå, adj. mager; som lätt afmagrar; om
hästar och andra djur, som ej tåla stor
ansträngning förrän de afmagra. Vb. (Löfånger,
Nysätra). Hullstjel, adj. som ej blir fet; om
hästar. Hs. (Db.).

Hull-stark, adj. stark till hullet; om
kreatur, som i det längsta bibehålla sitt hull, sin
fetma. Vb.

Hull-åt, n. hudlöshet i munnen. Vb.

HULD, adj. välvillig, bevågen. Riksspr. Hull,
adj. 1) som har god vård om. ”Hull om båna;
hull om kräka”; 2) hushållsaktig och sparsam.
”Hull om sitt; hull om styvern”. Vb. Fsv.
hulder, holder, adj. a) huld, trogen. Alex. M. 2756.
S.S. 2, 23; b) trogen; fn. hollr, id.; fht., fe. hold;
moes. hulþs. Ordet är troligen befryndadt med
häla 1. Deraf

Hulla, v. a. 1 omhulda, vara god emot, vara
mån om. ”Hulla någon. Hulla óm någon”. Kl.
Fn. holla, v. a. gynna, hjelpa; fsv. hylla, v. a.
a) göra huld. VGL.; b) hylla. St. Rimkr. s.
97; c) omhulda, vårda. S.F.S. 7, 270; fht.
huldjan; mht. hulden.

Hylla, hölla, v. a. 2 omhulda, vårda. Hl.
Hyll (ipf. o. sup. -a), v. a. id. ”Hyll båna”,
sköta barn; 2) förvara, lägga i förvar. Fl. (GK.,
K., P.). Hyllas, hyllas vid, tala vänligt vid
någon, vara vänlig mot. Hillas ve, v. d. 1 id.
Hs. (Db.).

Hylla sig, v. r. 1 berga sig, sköta sig.
”Han hyllar sig bra”. Hl. (Ljungby).

Hyllest, f. ynnest. G. Hylleste, n. vård,
omhuldnad, tillflygt. ”Han har sitt hylleste hos
mig”. Hl. Fsv. hyllest, hyllist, f. välvilja,
huldhet. Hl. S.S. 3, 10, 24. S.F.S. 7, 260. Tref.
tidh. f. 154; hyllæ, hylle, f. vänskap, välvilja.
Alex. M. v. 3211; fn. hylli, f. huldhet, ynnest;
hollusta, f. trohet; n. hyllest, f. gunst, välvilja;
fht. huldî, f.; mht. hulde, f.; gl. d. hyldest, f.
id. (Vedels Saxo, 232); d. d. hyllest, ”tilhold,
husly”; moes. halþei, f. välvilja.
Hyllär (ipf. hyllrä), v. a. 1) smickra, tala
vackert med barn eller ömtåliga personer för
att förmå dem till hvad man vill. ”Han hyllrä
vä’óm, dilliss han fekk hä ’an villt”, han
ställde sig väl in hos honom, till dess han fick det
han åstundade, (vann sin afsigt); 2) smeka och
fara vackert med kreatur. Vb.

Läs (ipf. ), v. d. skryta af, öfver;
berömma. Då verbet brukas transitivt tillägges
præp. a. "Höläs a ’óm", berömma honom,
skryta med honom. ”Han höläs int å martnän”,
han rosar ej marknaden. Vb. (Löfånger,
Nysätra m. fl. socknar i N. Vb.).

O-hull, adj. 1) ovårdsam, bristande i
omvårdnad. ”Ohull vä båna”, som vanvårdar
barnen. ”Han jär ohull vä allt hä’n hav"; 2)
slösaktig. ”Han jär int an ohull vä päninga.
O-hull vä Gu(d)slånä. Ohull vä bränvinä”, d. ä.
super gerna bränvin. Vb.

O-hylld, adj. illa försedd. ”Huset ä ohylldt”.
Hl. (Ljungby).

HULT, holt, n. 1) skogsbacke, skogslund,
skogsdunge. Riksspr.; 2) hög framspringande backe.
Vb. Fsv. hult, holt, n. skogslund, liten skog.
GL.; fn. holt, n. a) kulle (omgifven af skog); b)
skog; n. holt, n. skogslund; d. holt; e. holt, id.;
fht. holz, n. skog, skogslund. Jfr lat. salt-us, m.
id. S. holt.

Boka-hult, n. boklund. Sm.

Hólte-blomma, f. Cornus suecica. Götaland.
Svinbär, n. id. Vb. Skrubbär, n. id. Bhl.
Wahlenb., Fl. Sv.

Hólte-mjälla, f. Melampyrum pratense.
Dl. Nykkel-gräs, n. Vl. Jfr oragräs.

Hulta, v. a. jaga. ”Hulta en lo”. Ul. (Rosl.,
enl. Ihre). Ordet är nu troligen föråldradt.

HULT OM BULT, adv. huller om buller,
sammanblandadt, förvirradt. Sdm., vg. Humbl óm
drumbl,
Dl. (Elfd.); hummel um drummel, Sdm.,
nk.; dumbl um rumbl, rumbl um dumbl, id. Dl.
(Våmh.). Nht. holter polter; ns. hulter pulter
(Richey, 100); hulter de bulter (B. W. B. 2, 669);
e. hurly burly, id.

HUM, m. misstanke, dunkelt begrepp, otydlig
föreställning, ungefärlig, men oviss kunskap om
något. Riksspr. I munarterna är ordet stundom
neutrum. ”På ett hum el. på en hum”, på måfå,
på försök. ”Göra nået på ett hum el. på en hum”.
Sm. Hymt, m. id. Ul. (Rosl.), g. (F.). Hammel,
m. id. Mp. (Häfverö). Fsv. humi, m. dunkelt
begrepp, misstanke; deraf huma mal, n. mål som
grundar sig på osäker misstanka. ÖGL.; fn. húm,
n. mörkning; fn. humótt, f. oviss kosa. Om
stamordet är anfördt vid härledningen af hamm.

Humma, v. n. 1 misstänka, gissa, tala i
tysthet om något. Sm. (Östbo), kl.,vg. Humma
sej te,
id. Sm. (Kronobergs h.).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0296.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free