Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- K
- KAS ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
f. smultron och mjölk. G. (F.). Fn. kássa, | tunn
mjölgröt, välling; slav. kasa, gröt; ung. kása, id.
KAS 5, m. hår; endast i tales. gullkas, m.,
gullkasa, v. a.; s. sid. 221–222. Till de der
anförda jemförelserna tilläggas följande: lit. kassà,
hårtuss; lat. cæsaries, f. hufvudhår.
KASA 1 (pl. -ser), f. 1) tunn skifva. ”Stekta
fläskkaser”, stekta fläskskifvor. N. Hl.; 2)
snöflinga. Snökåsa, f. id. Sm. Jfr kas 2.
KASA 2, 1) v. n. a) långsamt glida, slinta,
halka. Nk.–sk.; b) slå kanor. Nk. Glia kana, id.
Sk. (Malmö). Jfr glia 1. 2) v. a. släpande
vidröra en yta; skrapa, skrubba vid. ”Kase mä
benet”. S. Sk. Swz. käsen, kesen, v. a. draga,
släpa (Stalder 2, 91); kärnt. kas’n, adj. glatt, jämn;
kâs’n, v. a. göra glatt, jämn (Lexer).
Kas-don, n. kort kälke till att forsla kubbar
ur skogen. Bl. (Östra h.). Halv-drög
(halv-dröj), m. id. Bl.
Kas-fyr, m. podex. G.
Kavvsa, v. n. 1 1) glida långsamt framåt;
2) småningom draga sig fram. ”En får kavvse
sej fram, så gódt en kan”. Sk. (Ox., N. Åsbo).
KASA 3 (ipf. o. sup. kasa), v. a. 1) köra bort,
skrämma bort; säga kas! Om kattor. Allm. Kasa
efter en, förfölja någon, jaga efter någon. Vb.,vm.
Kasa ätt ngn, id. Fl.(Nl.); kas ett’, id. Fl.(Öb.);
2) i allmänhet bortskrämma. ”Kasa bort hönsa!”
Nk., m. fl. ”Kasa hjäda hunna!” kör bort
hundarne! Vb. Jfr fr. chasser. S. kas 1. Deraf
Kas, subst. Köra kas me(d) en, förfölja
någon. Hs.,vm.,vg. Göra kas på ngn, göra ända på
någon. Sdm. Ta kas på en, 1) hålla efter
någon, hålla någon i styr, få någon att tiga. Sdm.,
ög. (Ydre); 2) blifva någon öfvermägtig, t. ex.
vid brottning eller rättegång. ”Han to kas
på’n”. Sdm.,ög. (Gullbergs h.).
Kashej, n. undersökning med buller och bång.
”Köra kashej”, anställa undersökning, förfölja,
springa efter. Ög. Kasej, ”Ja körde kasej
óm saken. Ja körde kasej mä’n”. Sm.
(Vestbo). ”Köra kas-rak”, id. Ög.
Kas-hut! interj. vet hut! Ög.
KASA 4, v. a. 1 bränna, värma. ”Kasa sig”,
värma sig. Dls.,vm. Jfr gr. ϰαίω, attiskt ϰắω, fut.
ϰαύσω, brinna, antända, ϰαῦσος, m. brännande
hetta, ϰαῦσις, f. forbränning; skr. kâs, glänsa.
Bopp, vergl. gr. 2, 362.
Kasug, adj. het, varm. ”Här ä så kasugt
inne”. Vm. (Herv. Id.).
Kase, -n (pl. kasa, def. kasan), m. sängvärme.
Hs.(Db.).
Kåsna (pl. -ner), f. ticka. Björk-kåsner, f.
pl. björktickor.
Kåsne (pl. -r), f. ljusbrand. Ljus-kåsner, f.
pl. id. Nora bergslag (kring Nora, enligt
uppgift från orten).
KASA TÅV (-a, -a), v. n. göra ifrån sig
barnsbörd. Hs. (Db.).
KASE (pl. kasar), m. mudd, fäll af fårskinn;
eg. åt barn. De af män och qvinnor nyttjade
fårskinnspelsarne användas oftast såsom täcken på
barnens vaggor. Hs.(Bj.). Jfr fin. kasukka, lång
klädnad el. pels. S. kasung.
KASET, kaseter, adj. yr, kåt Ög. (Gullbergs
h). Kasset, adj. id. Kl. S. kåsa.
KASE-VIA, f. Glyceria aquatica. Vg.
KAS-GUBBE (pl. bar), m. blomkolfven af
Typha angustifolia & latifolia. Ul.
KAS-JAKKA, f. 1) vid öfvertröja. G.; 2)
gammalmodig qvinnodrägt, nästan som en kappa. I
Kalmar län bestod den fordom af en svart mantel
som qvinnorna vid högtidliga tillfällen kastade
öfver sig. (Enl. G. W. S.). Kass-jäkka, i. Ög
(enl. Ihre, DL. 87). Fin. kasukka, fotsid mantel;
fr. casaquin, m. kort öfverrock; e. cassock,
underrock, koftan; it. casacca; sp. casaca; nht. kasakin,
Ihre, gl. 1, 1038. S. kasul.
KASK, m. blandning af kaffe och bränvin; en
bland allmogen allmänt gängse dryck, i synnerhet
vid köld. Vb.,dl.,vl. (Fryksdalen).
KASKTNN, n. förkläde af skinn, förskinn. Nk.
(Qvistbro bergslag).
KASSE (pL -sar), m. 1) (i riksspr.) korg af bast
eller rep; grofbundet nät af bast eller snören.
Kass, m. a) id. Vg.,sk.; kasse, karse, m. id. Ög.;
b) korg af näfver och ”tågur”, hvari barnen bäras
när modren går ur huset; deraf näver-kasse,
kripp-kasse, m. Dl. (Mora). Kjersa el. kersa
(hårdt k), f. påse, heldst af fin not. Fl.(Nl.);
kjörso, -n, f. ett vid båge fästadt nät, hvari fisk
bäres och väges. FI. (Qv.); kärrsa, f. påse af
not, nottrasa. Ög.; kärrse, f. nätpåse, hvari fisk
bäres. Bl. Kars, m. ask, låda af näfver, nät el.
tåger (fina trärötter) att bära fisk i. Vb. Karse,
hö-karse, m. korg af böjligt trä (t. ex. vide) att
föra hö uti. Vm.,ög,; 2) baklåda på sikten af en
qvarn. Sk. (Vemm.); 3) liten påse eller utväxt
under hakan på får, som hafva vattusot. Vg.
(Vartofta, Valle h.). Moes. kas, kärl; fn. kassi, m.
skrin, låda; d. kasse; n. kass, m., kase, f. korg
att bära på ryggen; kjessa, f. korg, fiskkorg; fin.
kassi, nätpåse; ung. kas, korg; It. cassis, f. nät;
it., prov. cassa, f.; fr. caisse, f. kista, låda; slav.
dial. kas, korg; gael. cêis, f. id.
Fisk-kars, m. nätpåse för fisk. Vb.
Fisk-kjersa (pl. -sor), f. id. Fl. (Ingo, Pojo).
Karsare, m. gårdfarihandlare, som går
omkring med påsen på ryggen. Vg. (S. Vadsbo).
Karse, gasse, m. id. Vg. (Vartofta).
Karse-landet, n. def. Marks och Kinds
härader i Elfsb. Vg. (S. Vadsbo, Vartofta h.).
Kersoger, adj. 1) drägtig; om djur; 2)
hafvande; om qvinnor. ”Inga va bruden någó
reputerlig, hon gikk kersoger rej (el. redon)”. Fl.
(Nl.).
Smör-kars, m. smörask. Vb.
Sten-kasse, m. en påse med stenar hvarmed
en bröllopsgäst fordom tvingades att dansa, då
han ertappades spela något puts med
kammarkärringa, värdinnan, och undangömde
matförrådet. Hs. (Db.).
Strömmings-kars, m. påse af notgarn eller
näfver till att bära strömming i. Vb.
Ulla-kass, m. nät att förvara ull uti. N. G.
KASSUK, m. hårlugg (i vänligare tal). G.
KASTA, 1) v. a. 1 a) eg. kasta. Riksspr.
Kässt (hårdt k), id. Nb.(Ö. Cal.); b) rengöra
från agnar den tröskade säden genom att kasta
henne med skofveln. Sk.,hl. Kaast (ipf. -ä), id.
Vb.; 2) v. n. a) få missfall; om menniskor och
djur. Kl. (Madesjö), sdm.,ul.: b) byta osedt, utan
att förut undersöka egenskaperna hos det man får
för det man gifver. ”Kóm, ska vä kast hanska,
vanta!” kom, låt oss byta handskar, vantar! Vb.,
fl.(Öb.); c) talesätt: kasta ut. Då någon
menniska enligt rådande fördom anser sig råkat i, d. v.
s. angripits af hastigt påkommande krämpor, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0342.html
