- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
336

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KNE ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

KNEPA (pl. -ur), f. knapp. Dl. (Elfd., Våmh.).
Knöp el. knep (pl. def. knepan), m. id. Hs. Jfr knape.

KNEPEL, s. knippel 1.

KNES, s. knase.

KNESA, v. n. 1 småskratta, skratta i mjugg.
Dls.,vg. Knissa, id. Bhl. N. knisa, skratta.

KNETA, v. n. 1 vara mycket nogräknad i
smått. Gneta, id. Vm.

Knetig, adj. som är besvärlig att göra med. Vm.

KNETTLE, n. små, tätt liggande föremål;
vanligast om en hopad mängd småsten. Ög.(Ydre).

KNEUS, s. knös 1.

KNEVA 1, v. a. 1 hindra, hämma (i
utveckling eller arbete). Knójva, id. ”Han knevar mej,
så att ja ej kan arbeta. Barnen knójvas i
väksten”. Sm.,bl. Fn. knýja (knuđa, knúđ), v. a.
tvinga, trycka, slå.

Kneva, f. sjukdom, som hämmar växten (t.
ex. engelska sjukan). Bhl.

Knevel-händt, adj. frusen om fingrarne så
att man ej fritt kan röra dem; valhändt. Vg.
(Vättle h.), bhl. Knävel-händer, Bhl., N. Hl.;
knevle-händt, knövel-fingrad, id. Bhl.

Kneväl (ipf. knevlä), v. a. hopkrama;
hoptrassla. Vb.

Knävra, v. a. 1 tvinga. ”Torkan knävrar
säden”. Sdm.(Sorunda).

KNEVA 2, s. kni.

KNI 1, n. knä. Dl. Kne, Vb.; knej, G.; knaj,
knäj,
Bl.; gnä, n. id. Bhl. Fsv. kni, n. id. GL,;
knä, n. a) knä. VGL. S.S. 1, 162; b) slägtled.
ÖGL. VML.; fn. knè, n. knä; n. kne, m.; fht.
chniu, kniu, kneo; mht. knie; ffris. kni; nfris.
knei; holl. knie, f.; nht. knie, n.; fe. cneó, cnio,
cneov,
n.; e. knee; moes. kniu, n.; lat. genu; gr.
γόνυ; skr. g’ânu, n. id.

Knega (ipf. o. sup. knega), v. n. i) gå med
krokiga knän, lutande och långsamt; draga med
möda och ansträngning, t. ex. om en häst, som går
med tungt lass uppför en backe; äfven kniik
(ipf. -ä,). ”Han for fära kniik nolät vägjom”,
han började tråka fram norr efter vägen. Vb.
(Skellefte). Knega, v. n. 1 svigta med knäen.
Vm.; 2) med möda och arbete draga sig fram,
bereda sig uppehälle samt bergning. Vb.
Kneka, v. n. 1) eg. af mattighet sjunka på
knä. Allm. Knikå, Dl.; knika, Fl.(Nl.); knäas,
id. Sm.; 2) göra eller uträtta något långsamt
eller med svårighet; köra smått, såsom med
tungt lass; söla, vara lat. Sm.,kl.,hl.; 3) med
svårighet och möda draga sig fram. ”Han
knekar sej igenom”. Sk.,hl.; 4) vara villrådig,
obeslutsam. ”Kneka inte längre!” Sm.; 5) kneka
emot,
streta emot. Vl. Kneva (ipf. o. sup.
kneva), v. n. a) gå med krokiga knän; b) gå
och vinka åt ömse sidor; om hjulbenta
personer. Vb. Swz. knieken, v. n. halta.

Knej-bord, n., knej-snald, m. knäskål. G.
Knä-snoll, m. id. Fl.(Ingo). Fsv. kni-borþ, n.
knäskål: patella. GL.; jfr fn. borđ, n. bord;
sköld.

Knek (pl. -ar), m. l) knä; krök; om väg. Vl.
Knikk, m. tvär böjning på en väg. Fl.(Nl.);
2) större träkrok, som fästes i väggen och
hvarpå något upphänges. Sm.,hl. (Värö). Kneg,
m. id. Sk.; 3) komma på kneken, a) komma på
obestånd. Riksspr.; b) säges äfven om den, som
supit så, att han går med krokiga knän, eller
ej kan stå upprätt. Vb.

Knékka, v. n. 1 gunga fram och tillbaka på
en stol, ranka. Sm.

Kneks (pl. -ar), m. hastig nigning (för att
helsa). ”Göra en kneks”. Sm. Ns. kniks m.
knäböjning (B. W. B. 2, 824).

Kneksa, v. n. 1 hastigt niga. Sm.,bl.

Knia, v. n. 1 böja knän af magtlöshet. Dl.
(Elfd., Våmh.). Kni (ipf. o. sup. -a), v. n.
knäböja. Fl. (GK., K.). Knejä, knelä, v. n. gå
med svigtande, böjda knän. G. Knäla, id. Bl.;
knälla, id. Sk. Knia med, v. n. streta med.
Sm., kl. Kniig (ipf. ), v. a. draga tungt, med
ansträngning. ”Han knigä ópp lasse på
bakkän”. Vb. Fht. kniujan, genuflectere (Graff 4,
576); mht. kniewen, knien; nht. knien; d.
knæle; e. kneel; holl. knielen.

Kni-bälte, n. strumpband. Dl.(Orsa).

Knina-blome, f. Linnæa borealis. Fl.(GK.,K.)

Kni-skål (def. -i), f. knäskål. Dl.(Mora).

Kni-wikk (läs: kniwittj), n. knäveck. Dl.
(Elfd., Våmh.).

Knä-fattiger, adj. svag, matt i knäna;
uttröttad. Nk.,sdm.

Knä-gräs, n. Equisetum fluviatile. Retzius,
fl. oec. 1, 232.

Knä-sveg, n. knäveck. ”I knäsveget”. Nk.
Jfr svigna.

Knä-svigte, n. en som svigtar på knäna,
går ostadigt. Fl.(Nl.).

KNI 2, v. a. 2 1) nita, böja. ”Kni spiken”; 2)
öfvervinna; stinna. ”Kni åt sej. Kni sej te. Han
to nókk för nókk, men en ann gång ska ja kni’n
igen”. Ög.(Ydre). Jfr fe. cnidan (cnâd, cnidon,
cniden
), cædere.

Kni-naigjel, m. nitnagel. Ög.(Ydre).

KNI 3, s. kny.

KNIFFEL, kniffla, s. knippel 1.

KNIFSA, s. kniv.

KNIKKJE, s. knäkka.

KNIKKSA el. knikksa till, v. n. 2 stöta eller
råka vid något så att ett ljud höres. ”I den här
grundvaln (ɔ: alven) finns mykke små sten; då
man kör hörs dä huru bilden knikksar till el.
huru dä knikksar till mot bilden”. Fl.(Ingo).

KNIKKÄR (ipf. -krä), v. n. småskratta. Jtl. Ns.
gnikkern, id. (B. W. B. 2, 524).

Knikker, n. småskratt. Jtl.

KNIKS, kniksa, knikser, s. knykka.

KNIP 1 (knep, knepi), v. a. knipa. Vb. (Ume).
Knäipa (pr. knäipur, pl. knäipe, ipft. knaip, pl.
knipu, sup. knipi), G.: kniip (kneip, knipä),
Skellefte; kneip (knep, knipi), id. Calix. Knäupä, v. a.

nypa, taga uti. S. G. Nht. kneifen (ipf. kiff);
lit. knébju; lett. knebt. id.

Knaip-kål, m. Molinia fluitans. Dl.(Elfd.).

Knepig, adj. knipslug, förslagen. Vm.,nk.
Knipen, adj. id. Sk.(Tygelsjö).

Knip, n. i sammans. vinterknip, n. kort, men
sträng vinter. Sdm.

Knip, adv. bestämdt, rent af. ”Dä ä knip
omöjligt. Knip lagom”. Sdm.

Knip-behändig, adj. knipslug, som umgås
med illpariga (”knepiga”) handlingar. Sdm.

Knip-okse, m. hannen af knip-anden:
Fuligula clangula. Sdm.(Ornö). Knaipe, m.
knipand. Dl.(Elfd.).

Knippa, v. a. 1 1) göra dubbel, sammanböja,
sammanlägga dubbel, lägga i veck. Knippader,
adj. sammanlagd i veck. Hl.(Viske,Himble h);
2) knippa ópp, taga upp kläderna om sig. Sm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0366.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free