Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- K
- KRA ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fl. (Öb., enl. J. W. Zetterstedt). Lång-snyte,
m. id. Vb. Jfr snyte.
KRÄNK 2, adj. sjuklig. Riksapr. Fsv. kranker,
adj. a) sjuk. S.S.|1, 91, 178. S.F.S. 7, 218; b)
besvärlig, bedröflig. St. Rimkr. s. 35: "jak tror
the hafdo en krankan jul"; c) ond. UL. VML.;
fn. kránkr, sjuk, svag; n. krank; fr. cranc; d.,
nht., holl. krank, id. Deraf i munarterna:
Kranklig, adj. dålig, svag. liten, obetydlig.
Kl. Mht. kranclich, krenclich, svag, fattig.
Ben. 1, 875.
Kränkt, n. ovänskap, groll. "Dä har komit
något krånkt mellan dem". "Dä har blitt något
sjukt mellan dem", id. Vm. (Herv., id.).
KräkklI(g), adj, svag, krasslig. Sm.
(Bondstorp i Östbo). Kräketr, adj. sjuklig,
krasslig. Ög.
KRÄNKT, adj. n. 1) det som icke är, hvad det
bör vara; förtrolladt, förhexadt "En ska spótta
tre gånger, når dit ä någä kränkt, plä di säj.".
Nk.; 2) spökaktigt. "Se nået kränkt". Ul., ög., sm.,
kl. Kränk, n. "Der ä krånk i huset". Sdm., vm.
Ordets härledning oviss. Monne samma ord som
kränk 2? I ns. betyder kranckt djefvul, som må
hända är samma ord (Richey, 138). Jfr fe. crane,
adj. döende. L. Ettmüller.
KRANS, m. 1) eg. krans: sertum. Riksspr.; 2)
gästabud med dans hos trolofvade på första
lysningsdagen. Fl. (Öb.). Fsv. krans, m. corona.
St. Rimkr. s. 210. J. M. Yrt. s. 19; fn. krans;
fht. chranz; nht. krantz; d. krands.
Kkansning, m. brädkrans kring en brunn.
Dl. (Mora).
KRAPP 1, n. halfsmält snö, isglotter, som ännu
ej hunnit frysa till fast is. Vm. (Herv., Id.). Fn.
krap, n. halfsmält snö; krepja, f. regnaktig snö.
Krappa el. kröppa, v. n. 2 säges när vattnet
i strömmar fryser ihop till en ismörja och
hindrar strömmens fart. Vm. N. krapa, krava, v.
n. isas, beläggas med en tunn is. Jfr krava 1,
krätta.
KRAPP 2, krappa, krappe, s. krimpa.
KRAPÄ, v. n. 1 känna sig före i mörkret med
händerna. G.
KRAS, f. läckerhet. "Fägna en mä allahanda
kras". Vm. (Herv., Id.). Krås (def. -ä), n. 1)
bakelse, efterrätt af bakverk o. d. Vb.; 2) doppa,
ett slags mos af mjöl och mjölk. Sm. (Vestbo).
Fsv. kras, krase, f. a) läckerhet, läcker mat.
Rimkr. s. 211. S.S. 3, 53. Sv. Pr. K. f. 99 v.
8.F.S 4, 412; b) herrlighet, ljuflighet. S.S. 1, 86,
99, 108. Sv. Pr. K. f. 63. S.F.S. 4, 159. J. M.
Yrt. s. 124: "mz astundelikom krasom". Horol. f.
68: "himerikis rike, krasanna paradys"; fn. krás,
f. läcker mat; n. krås; n. kræsæ (Mlb., Bib. Ov.);
d. kræs, n. id. (föråldr.).
Kräsen (f. kräsa, n. kräset), adj., läcker,
kräsmagad, som tycker om läckerheter. Kräen
(f. kräa, n. kräet), Sm.; kräsen, kräen, H1.,
kräsen, kresen, kröen, Sk.; kräen, Bhl., dls., vg.,
ög. Fsv. kräseliker, kräslig. S.S. 1, 42, 79; 3,
9. Kg. St. s. 200; fn. kræsinn; d. kræsen, id.
Kräs-meser, kräs-möjser, pl. godbitar,
läckerbitar. "Hon gör inte annat än lavar
kräs-mäjser". S. Sk. Fsv. krasmæti, n. kräslig mat.
Kg. St. s. 110.
KRASA, 1) v. a. 1 krossa sönder, slå i kras,
sönderslå. Sdm., vg., sm. Krasa(-a, -a),</i> id. Vb.;
2) v. n. a) säges om ljudet, som uppkommer då
något går i kras. Sk.; b) låta i halsen. "Dä
krasar i honom", dödstecken hos en döende. Sm.
Krasä si, krasä upp, hosta upp slem, G. Jfr fn.
krassa, v. a. perfricare, dilacerare, krass, n.
dilaceratio; fht. chrazón, v. a. lacerare (Graff 4, 586);
e. to crash; moes. ga-kröton, v. a. sönderkrossa.
KRASE (pl. -sar), m. klase: 1) blom- och
bärklase ; 2) nöt-krase, nötklase, samling af flera
nötter i sina hylsor, Sdm.
KRASKA I SEJ, v. a. o. n. 1 äta på någon
frukt, hvarvid ett krasande ljud uppkommer.
"Kraska i sej frukt". Sk.
KRASLA, krassla, v. n. 1 1) med svårighet
taga sig fram, kämpa med svårigheter. "Krasla sej
fram". Götal.; 2) göra något med möda. "Krassla
sej ur sängen". Hs. "Krassla seg te körkä". Nk.;
3) vara krasslig, sjuklig. Götal.; 4) hushålla illa.
Sm.
Krasslar, m. 1) usel stackare; 2) dålig
arbetare, som ej har sin utkomst. Vb.
KRASPA, v. n. 1 krafsa. Bl., g.
KRATE, n. 1) afskrap, affall; skräp. Sdm., nk.;
2) ogräs; småfoglar; 3) allehanda smått. Sdm.
KRATIG, s. kradig.
KRATT, n. sing. (brukas ej i pluralis), det som
är smått: 1) småskog, busksnår (mest af ek). Sk.;
2) smått och sämre utplock (t. ex. af potäter).
Bl. Ns. krat, småskog (Schützc 2, 344); d. krat.
Kratta (pl. -tor), f. liten, dålig märr;
skinkmärr. Häst-kratta, märr-kratta. Svea och
Göta land.
Kratte (pl. tar), m. liten, dålig häst. Bl.
Kratta på, v. n. 1 springa smått, springa
utan något lidande lopp; mest om små hästar.
"Kratta på". Nk.— bl. Krötta, id. Sk. (Onsjö).
KRATTA, v. a. 1 1) rifva, klösa, klå. G.
Krattas, pass. rifvas, hårdragas, slås. Vg., g.; 2)
nedmylla (säd) i jorden. "Kratta ner säa". Vm.,
sm., kl., bl.; 3) räfsa. Allm. Fht. chrazôn, v. a.
lacerare; moes. ga-krôton, v. a. sönderkrossa; lt.
cratire, "cratibus terram in pulverem resolvere et
semen jactum obruere". Plinius.
Kratt, m. liten ekstam med grenklykorna
till några tum qvarsittande; brukas att nermylla
säden på svedjor (brånar), der man icke kan
använda harf. Bl. Kratta, f. id. Kl.
KRAUM, kröum, krööm ipf. kraumä el. krömä),
v. n. 1) qvida; om sjuka; 2) beklaga sig, vara
otålig, yttra missnöje, knorra; låta illa öfver
lappri. Vb. N. kraune, v. n. a) vara rädd för eller
ovillig till något; b) klynka, jämra sig; kraunen,
kraumen, adj. a) ömskinnad, ömtålig, klagande,
klynkandc; fn. krauma, v. n. sakta koka, puttra.
Kraum-lås, kröm-lås, n. 1) lås som knarrar;
2) person som alltid kinkar; missnöjd menniska,
som ofta talar om sina motgångar och
olägenheter. Vb.
Krömmel, m. som grufvar sig för allt, låter
illa vid minsta olägenhet; laggrann, grufsam
stackare. Vb.
Krömmel-aktu, krömmel-lónnom, adj. som
grufvar sig för allt, tar illa vid sig. Vb.
KRAVA 1, v. n. 1 1) förstoppas, tillslutas och
hindras i sin gång. "Dä kravar i halsen. Dä
kravar i ’an". Dls., vg., sm. (Östbo) 2) isas,
förstoppas och hindras i sitt lopp af is; om vatten.
"Dä kravar", säges när vattnet genom frost
afstannar i loppet, så att qvarnar och hamrar ej
kunna drifvas. Vl., vg. "Vattnet kravar i åen".
Vm. "Sjön kravar", utmärker vattnets
benägenhet i sjön att sätta sig i fast form, under det att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0380.html
