Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- K
- KVE ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kvesa el. kvisa, f. blemma, varblemma; kveisa, f.
a) id.; b) koppor; isl. kveisa, f. böld; d. d. kvesel,
blemma; na. kvesel, id. (Richey, 200. B. W.
B. 3, 407). S. kvesa 2.
Kves-är, n. ärr efter smittkoppor. Hs.
Kvissli, adj. som har blemmor, utslag på
huden. Vb.
KVESA 2, f. litet sår (genom uddhvasst vapen
eller knif). Vg. (enl. Hof, 231). Synes vara samma
ord som kvesa 1. Jfr sv. qväsa, v. a. 2 gifva
skrubbsår, blånad, genom slag, stöt; deraf kväst,
adj. något litet sårad. Vg. (Flundre h.), ul., m. fl.;
d. kvæste, v. a. tillfoga utvärtes skada genom
stöt, slag; ns., holl. quetsen; nht. quetschen, id.;
moes. qvistjan, v. a. förderfva, döda; fht. quist,
f. smärta.
KVI 1 (pl. -er), f. inhägnad: 1) fålla, fäfålla,
hvari boskapen om sommaren insläppes för att
göda åkern. Kvia, kvea, kveja (pl. kvier, kveer,
kvejer), f. Vl. (Elfd.). Kvi el. kvia, f. id. Vm.
Kya, f. id. Vm., ul.; deraf a) kot-kya, f. instängd
plats utanför fähuset. V. Dl.; b) rov-kya, f. gärde,
der rofvor sås. Vg. (Skarab.), vm.; 2)
kringgärdadt åkerstycke. Bhl. kviar, kväjar, f. trång
körväg mellan tvenne gärdesgårdar; deraf
kväjä-minne, n. mynningen på en sådan körväg, der
gärdesgårdarne börja eller sluta. G. Kojan (pl. -a),
fäväg. Fl. (Qvarkens öar). Kyar, f. pl. fäbovallar.
Dl. (Äppelbo). Kyå, f. liten inhägnad; kätte.
Fl. (Öb., Nl.). Fn. kvi, f. septum ovile, claustrum
ovium; n. kvi, kvie, koe, f. inhägnad plats, der
man samlar boskapen, eller låter honom ligga om
sommarnätterna; kve, f. inhägnad kring
säterhusen; fsv. qvi, f. trång väg mellan två
gärdesgårdar. GL.; fin. kuja, gata, väg mellan tvenne
hägnader.
KVI 2, s. kvia.
KVIA (ipf. kve[d] el. kvidde), v. n. jämra sig
med svaga klagande läten, qvida. Sm. m. fl.
Kväida (pr. kväidur, pl. kväide, ipf. kvaid, pl.
kvidu, sup. kvidi), G. Kvi (ipf. kvidde), v. n. o. a. 1)
vara missbelåten, qvida, oroas. ”Han kvidde på
att han sålde öket”; 2) missunna, afunnas. ”Dä
kvir du på att ja har häll”. Hl. Kvea, id. ”Han
kvear mej maten. De kvea att ja har dä”. Kl.
Kvea el. kve (pr. kvear el. kver, ipf. kvidde, sup.
kvett). Sm. Fsv. quiþa, frukta, qvida. Cod.
Bur. s. 18: ”min son hui ræþes þu sua dighart
ælla quiþe”; 1. c. s. 20; fn. kviða (ipf. kveid el.
kvidda, sup. kviðit), frukta, vara rädd; fe.
cwiðan, klaga, sörja; n. kvide el. kvia, kvie (sv.
böjn.), v. n. grufva sig för, ängslas; d. kvide, v.
n. klaga; föråldr. ord. Jfr kvinka, kvira.
Kve-buk el. kvee-buk, m. missunsam menniska.
Sm.
Kvia, f. klagan, qvidan. Sm. Fsv. quidha,
quida, f. a) smärta. S.S. 1, 173. Alex. M. v.
1888; b) klagan. S.F.S. 6, 393; c) nederlag.
S. Oluffs S., s. 19; deraf quidofulder, adj. full
af smärta. S.F.S. 6, 430; fn. kvíða, f. fruktan;
n. kvide, f. olust, motvilja; d. kvide, f. qvidan.
Kviansam, adj. tidt och ofta otålig. Hs.
(Db., Bj.). N. kvidesam, ängslig, modlös.
Kvidder, adj. plågad, pint, ansatt. ”Säa
blir oävligt kvidder av tórka”. Kl.
Kvid-fóglar, m. pl. glador eller ormvråkar
(Falco Buteo), som pipande flyga omkring (då
säden matas). Hs.
Kvidla el. kvilla, v. n. 1 (freqvent.) sakta
jämra sig, med dämpad röst qvida. Kl., vg.
Kvilla, id. ”Barnet kvillar”. Ög., sm. (Östbo,
S. Vedbo), kl. (N. Tjust); kvela, id. Kl. (Stranda).
Kvill (ipf. -ä), id. Vb. Mht quilen (qual
quâlen, gequoln), v. n. vara beklämd, i nöd;
lida ständigt pinsam smärta. Ben. 1, 896.
Kviill (ipf. -a), v. n. drilla, sjunga; om
foglar. Vb.
Kvilla el. kvillan, f. små klagorop, jämrande.
Kviller, n. id. Sm.
Kvillater, adj. kinkig, gnällig, qvidande;
om barn. ”Kvillatr å otålig”. Kl. (Stranda).
Kvilletr, Ög.; kvillig, id. Kl. (N. Tjust).
Kvillra, v. n. 1 klaga, jämra sig; mest om
små barn. ”Barnet kvillrar”. Nk., sm. (Vestbo,
S. Vedbo), kl. (Tjust).
Kvillrugr, adj. qvidande, jämrande. V. Nk.
Kvillrig, id. Sm. (Vestbo).
Kvillsam, adj. besvärlig, svår; om väderlek.
Bhl.
Kvääk, v. n. beklaga sig. Öl.
O-kveanes, adj. indecl. utan afund, utan att
missunnas; väl unnadt. ”Kan ja få detta
okveanes?” Sm., kl.
KWIÐ (pl. -är), m. buk, mage. ”Ig swäidär i
kwiðim”, jag svider i magen ɔ: jag har ondt i
magen. Dl. (Mora, Ohre). Kvej, m. qved. Nb.
(Ö. Cal.). Kve, m. underlif, qved. ”Sull’n över
kve’n”. Nk. Fsv. qviþer, quidher, quider, m. a)
qved; uterus. Vadst. Nunn. bönb. s. 1. Sv. Pr.
L. XX, s. 292. S. Bern. f. 39; b) buk, mage.
VGL. GL. S.S. 3, 23. Sv. Pr. K. f. 11, 24. Fr.
af N. v. 1146. S.F.S. 7, 76. S. Bern. f. 41.
Cod. A. 49, f. 137 v.; fn. kvidr, m. a) mage; b)
qved; id. qwidh, qwyth (Mlb., Bib. Ov.); fe. cvidh,
qved; fht. quiti, id.; moes. qviþus, m. a) buk;
b) qved.
Kvedu, adj. hafvande: gravida. Vb., nb. Fn.
kvidugr, id. (Eg., 487).
KVIDLA, s. kvia.
KVIKK, adj. 1) lefvande. ”Barnet va kvikkt
(el. kvekkt)”, barnet är lefvande, icke dödfödt.
Sk. ”Barnäð wa kvikkt”. Dl. (Mora). Säges också
om kreatur, såsom kalfvar m. m. Sm. ”Kvikkt
å dödt”, boskap och husgeråd, all lösegendom.
Vb.; deraf i riksspr. qvick-tionde; 2) lätt flytande;
om fett. Kvek. Jtl. Fsv. qvikkr, qvikr, adj.
lefvande. LL. S.S. 4, 50. Sv. Pr. L. XX, s. 208;
deraf qvika, v. n. röra sig, lefva; qvikfæ, n.
kreatur. VGL.; qvikleker, m. liflighet. S. Bern. f.
168 v.: ”licamsins qvikleker”; qvikna, v. n. qvickna,
qvickna vid. Horol. f. 178; qvik tiund, f.,
qvik-tiundi, kviktiundi, m. L. L. Sv. Pr. L. XX, s.
209; fn. kvikr, adj. lefvande; n. kvik, id.; d.
kvik, id. (föråldr. ord); fht. quek, lefvande, liflig;
mht. quec; nfris. quick, queck, id. (Outz., 265);
holl. kwik, lefvande, liflig; flytande; fe. cvic, cveoc;
e. quik, quick; moes. quius, lefvande; ga-qviunan,
v. a. göra lefvande, återuppväcka: ζωοποιεῖσϑαι,
ἀναζῆν; lett. dzîws; fslav., ryss., ill., slov. ziv;
pol. zywy; böhm. ziwý, id.; skr. gîv, lefva; fpreus.
giw-a-si, du lefver (= skr. giv-a-si); lit. gywa-s,
adj. lefvande; zig. giv, lefva; bengal. gî, id.; zig.
gîvo, lefvande; hind. gi, m. lif; lt. vivo, af gvivo,
jag lefver; gr. βίος, af γίος i st. f. γιϝος, lif.
Jfr Bopp, vergl. gr. 1, 237. Grimm (gr. 3, 52)
antager ett förloradt starkt verb qvikan, qvak,
qvêkun, movere, vigere. Att så varit förhållandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0401.html
