Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KYP ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tilltagsen; obehörigt forskande i saker, som ej
angå; mest om fruntimmer. Sdm., gstr.; 3)
egensinnig, nyckfull, ombytlig till lynnet. Kl., ög.
Kyndug, som skräder maten; om menniskor och
husdjur. G. Fn. kyndugr, listig, trotsig; n.
kyndug, kyndig, a) stolt, trotsig, spotsk; b)
besvärlig. Beslägtadt härmed är fsv. kyndheit,
f. djerfhet. Sv. Pr. L. LIX, s. 11; kenhet, f.
id. S.S. 2, 270; 3, 1. St. Rimkr. s. 23;
kyndoghet, f. slughet. Ansg. lifv.
Kyndilä, f. qvinna, som forskar i saker,
hvilka henne ej angå. Sdm.
Kynnad, adj. 1) som har husfolk. "Hur
kynnad ä ni?" huru mycket folk har ni? 2)
som har talrikt husfolk. "Vi ä så kynnade att
vi kan göra dä". Sm. Deraf
Fåkynnad, adj. som har föga husfolk. Sm.
Kjerse, te kjerse, adv. helgedags; i
talesättet: te erse å kjerse, helgdags och hvardags =
"heldas å vóndas". Hs. (Db.).
Kjerse-bÅt, m. kyrkobåt, farkost med fem
eller flera par åror att användas på färd till
och från kyrka. Hs. (Db.).
Kjerse-gåL, m. kyrkogård. Hs. (Db.). Fsv.
kirkiugarþer.
Kyrke-grime, m. kyrko-tomte. Allmogen
föreställer sig stundom att om en helgedom icke
skulle kunna skadas af onda andar, så borde
han byggas på något lefvande eller en
lefvande varelse der inmuras. Sk., hl., bl. "Genfärden
af detta djur visar sig ofta för menniskor och
bestraffar ett oskickligt uppförande i kyrkan,
förjagar också okristna strand-välingar ur
kyrkogården, hvilka sedan kringflyga i skepnad af
natt-ramar". H1. Möller, s. 105. D. d.
kirkegrim.
Kyrke-krydder, f. pl. sockergryn, som i
en dosa medföras till kyrkan. Sm.
Kyrke-pikker, m. kyrkostöt; så kallades
fordom den gubbe, som under gudstjensten gick
omkring med en lång staf, på hvilken var en
liten bjellra, för att väcka de sofvande. Sk.
(Ing.). S. pikka.
Kyrke-värje, kyrka-värjare, m. kyrkovärd.
Hl. Körke-värj, m. Sk. (Ing.). Fsv.
kirkiuværji, kirkiuværiandi, VGL. UL. SML.; fn.
kyrkiuveriari; n. kyrkjaverja; d. kirkeværge;
e. church-warden, id. Af sv. värja, v. a.
försvara, skydda.
Kyrk-kläder, m. pl. de bästa
gång-kläderna, som begagnas när man går till kyrkan.
Allm. Dit höra kyrk-jakkon, hatter, -stövlarne,
m. m. Fl. (Nl.); i svenska landskaper kyrk-hatt,
kyrk-plagg, kyrk-rókk, m. fl. Fsv. kirkiu
klæþi. n. pl. UL. SML.
Kyrk-län, n. församling. Fl. (GK., NK.,
K., P.).
Kyrko-grann, adj. noggrann i sin
kyrkogång; som ofta går till kyrkan. Sm.
Kyrkosam, id. Allm.
Kyrko-gångs-kvinna, f. kyrkogångshustru,
som kyrktages. Körkjegångs-kvinna, f. id. Sk.
Kyrko hatt, kyrk-hatt, m. kyrkhåf. Kl., öl.
Pung, pong, m. id. Penningarne som inläggas
heta tavle-pängar. Sk.
Körke-balk, m. kyrkogårdsmur. Sm.
(Vestbo). vg.
Körke-gull, n. kyrkogolf. "Stå pa
körkeguilet", säges om nattvardsbarnen, då de i
kyrkans kor konfirmeras. Sk.
Körke-herre, m. kyrkoherde. Sm. m. fl.
Fsv. kyrkoherræ, id.
Körke-middaG, m. så dags, som man
kommer ur kyrkan om söndagarne. "Da ä
körkemiddas-dags". Vm. (Herv., Id.).
Körke-sti, kärkje-sti, m. stig, genväg till en
kyrka. Sk.
Körko-herrSka, f. kyrkoherdes hustru. Sm.
(Sällan brukligt ord).
Kyrk-släde, ra. den bästa släden som
brukas vid färd till kyrkan. Sdm.
Körk-stugu el. körk-vist, f. stuga eller hus
nära yrkan i s. k. kyrko-städer, m. pl., der
allmogen, som bor långt ifran kyrkan, har sitt
härberge vid kyrkobesök och förvarar sin
helgdagsdrägt. Härtill hörer äfven stall, antingen
särskildt bygdt, eller i förening med stugan
under ett tak. Vb., nb. S. vist.
Kyd-ög, n. lat qvinna; skällsord. Sk. (Ox.).
Kyt-snäjpä, f. tunn mjölvälling, kokt på
lammben. G.
Kött-gåL, m. köttsida på hudar. Hs. (enl.
L—m).
Kött-meta, f. ett lårstycke af ett kreatur.
Hs. (Db.), vm.
Kött-mäta, v. a. skilja lårstycket af kött
från benet att det kan torkas. Hs. Jfr fh.
meita, v. a. skära. S. måta 1.
Åtla-kött, n. förskämdt, illa saltadt och
ansadt kött och derföre blott dugligt till åtel. Og.
(Ydre).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
