Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- L
- LÅN ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LÅNKE, s. lunk 2.
LÅNN FÄNNÄ, n. Equisetum arvense. Dl.
(Elfd.).
LÅNNOR, s. lunnar.
LÅN·ÄRENDE, n. förevänning, uppdiktad orsak
till ens ankomst till ett ställe. Dl.
LÅPA, f. 1) kalkonhöna; 2) enfaldigt
fruntimmer Ög.,vg. Löpa, f. id. Sm. Láp, n. id. Sm.,
bl. Låper, loper, m. dum karl. Sm.
Låpa, lopa, v. n. 1 bära sig tokigt, tafatt
åt. Sm.
Låpeter, adj. enfaldig; som bär sig dumt åt
Ög. (Ydre).
LÅPPA SIG, v. r. 1 göra sig skada. ”Han har
lappat sej på den handeln”, gjort sig skada derpå.
”En gång lappar du dej”, en gång råkar du
olyckligt ut. Vm. (Herv., Id.). Härledningen obekant.
LÅR, låra se, s. ljuda.
LÅSA, v. a. 2 läsa: obserare. Allm. D. låse.
LÅSK, adj. 1) magtlös och lat. Vm.; 2)
uttrötad. Jtl. Lösk, adj. lat. Vb.,nb. Jfr fin. laiska,
trög, lat; laiskuus, tröghet.
Vår-läska, f. kreaturens matthet om varen.
Vm. (Herv., Id.).
LÅSKIN, adj. skallig, flintskallig. Dl. (Elfd.).
Jfr fsv. loyski, n. bar fläck å hufvudsvålen (genom
hårets afryckande). GL.
LÅSM, s. ljuda.
LÅT, låta, låte, s. lata.
LÅT, låta, låta-får, låta-kutte, låtning, s.
liauta.
LÅTA, v. a. 1 afhugga (en stock) på begge
sidor. Hs. (Db., Bj.).
LÅV·SKOR, pl. förr brukliga manskor med
framtill öfverliggande läderstycken, i hvilka
spännet fästades. S. Hl.
LÅVÅ·SKRAIKA (pl.-kur), f. lafskrika,
nötskrika: Garrulus infaustus. Dl. (Elfd.).
LÄA (pr. lär, pl. läum, ipf. lo, pl. loum, sup.
lääđ), v. n. le. Dl. (Elfd.). Läia (pr. läir eller
lär, pl. läîum, ipf. lo, pl. loum, sup. läjiđ), Dl.
(Mora); läi (pr. läir, pl. läie, ipf. lo el. log, pl.
logu, sup. läii), G.; le (ipf. lo, konj. loge, sup.
lett), id. Ög. Fsv. læia el. leia (ipf. loo, præs.
part. leiande el. leande), le. Ivan 2380. St Rimkr.
40; fn. hlæja (ipf. hló, pl. hlógo, sup. hlegii); n.
lægja, læa, læa; fht. hlahhan; fe. hlihan, hleahhan;
nht. lachen; e. laugh; moes. hlahjan.
Latter, m. 1) skratt. G. ”Slå latter”,
skratta. ”Göra latter å nåen”. Sk.; 2) åtlöje,
begabberi. ”Va dä nået å göra latter å? Dä
va bårstens latter han gjore å dóm”. Sk. Fsv.
later, latr, laatir, m. a) skratt. S. Bern. f. 85
v.: ”folsker man høgner wp sina røst i latrenom”;
1. c. I 86: ”lather och løghe”. Cod. A. 27, f.
18, 99; b) åtlöje, begabberi. S.S. 3, 171; fn.
hlátr, skratt; fe. hleator, lehter; e. laughter;
fht. hlatar; mht. lahter; nht. gelächter; d.
latter; n. låtr, lått, lått’er, id.
Latterlig, adj. löjlig. Sk.,hl. D. latterlig;
fe. hleahterlic, id.
Latter·mill, adj. skrattsjuk. Sk. (Gärds,
Onsjö). D. lattermild; n. låttmild; fn.
hlátrmildr.
Lälejn, adj. löjlig, rolig. Jtl. Lilin, id. Hs.
(Db.). N. læli; fn. hlægiligr.
LÄ·BLIOMMÄ, f. näckros: Nymphæa alba,
Nuphar luteum. Dl. (Elfd.), hj. Lä-blads-bliommä,
f. id. Dl. (Elfd.). Ledär-bliommä, f. id. Mora.
Monne beslägtadt med fn. læ, n. vätska, vatten;
hlèr, m. a) sjö, haf; b) hafvets gud; af lá (pl.
lár), f. vätska; våg; haf; pers. ler, rinnande
vatten? Eller är lä snarare en sammandragning
af läder (fn. leđr) likasom i norska munarterna?
Benämningen är då hemtad af växtens tjocka blad.
Lä·knappar, m. pl. fröhus på näckrosor. Dl.
(Elfd.), hj. Ledär-knappär, m. pl. Mora.
LÄDDA, lädde·häkk, lädde-vöjn, läddika, läder,
lädika, s. lada.
LÄDDOR, lättikka, s. ladder.
LÄDER·BLAKKA, läder-tång, s. lär.
LÄDRUNG, m. örfil. G, Fn. lödrungr; n.
lorung, id. .
LÄGA, lägd, läger, lägerstad, lägga, läggkniv,
läggso, s. ligga.
LÄGG 1, m. 1) eg. ben; 2) fot. ”Dra läggana
efter sej”. Vm.; 3) vad (på benet). Vb.,vg.,sk.,hl.;
4) det stycket, som är från ögat till munnen eller
eggen på en yxa. Yks-lägg, m. Åm.—sdm. F.sv.
lægger, leggr, m. a) lägg, ben; b) skenben. L.L.
fn. leggr; n. leeg.
Smal·lägg m. smalben. G.
Tjókk·lägg, m. vad. G.
LÄGG 2, s. ligga.
LÄGGITTO, lägna, s. ligga.
LÄIKES, v. d. 1 förlikas, vara vänner. G.
LÄIKES·TIL, adv. alltid. S. G.
LÄIKÄ·FRAM, adv. rakt fram. G.
LÄJNÄ el. linä (ipf. läintä), v. n. gifva sig
till tåls. G. Jfr linna.
LÄIRÅ, f. lyra, ett musikaliskt instrument. S. G.
LÄJTA, v. a. 1 fastspika läkten på ett tak. Sk.
(Onsjö).
LÄJV·KÄUNÄ, s. lyv.
LÄKA, läkan, läkil, läkka, läkke-tratt, läkkja,
s. lag 1.
LÄKE·BLAD, n. 1) eg. (i riksspr.) örten
Plantago major, som af allmogen gagnas såsom ett
renande och läkande medel på sår. Läke-blakka, f.
id. Nk. (N. lækjeblad, n., lakjeblokka, f. id.).
Jfr blakka. 2) smekord til] små barn. Sm., kl.
(Stranda).
LAKE·BÖTER, pl. läkemedel. Kl. Läkbetter, f.
pl. id. Hs. (Db., Bj.).
LÄKE·FINGER, läge-finger, m. venstra handens
lillfinger. Hl. (Skummeslöf). D. d. lægefinger, id.;
fe. læce-finger, lillfinger.
LÄKK, m. uppehåll. Hs. (Db.). ”Vädret,
regnet, giver läkk på sej”, vinden, regnet afstannar,
upphör. Vm. (Hevv., Id.). Jfr lokk 2.
LÄKE·KÖTT, n. naturens förmåga hos
kroppen, att af sig sjelf hela yttre skador, såsom sår,
bulnader o. d. Svea, Götal.
LÄKKER·SYLTEN, adj. kräsmagad. Sk. (Lugg.).
LÄKKUG, s. lakk 2.
LÄ·KNAPPÄR, s. läbliommä.
LÄLLA, adv. tyst, sakta. ”Gå lälla”. Sm.,kl.,
bl.,sk.,hl.
LÄ·MAKELIGT, adv. lätt, ledigt, obehindradt.
Sm.,kl.
LÄMM, lämma igen, s. lämma.
LÄMM, lämm-takk, s. lamb.
LÄMMA (ipf. lämmde), v. a. 1) slå, hugga till;
2) slå samman, sammanpressa med bred slaga (ett
nylagdt lo-golf af ler); hoppacka (om nysådd jord
genom slagregn). ”Möet rejn kan lätt göra skada,
för då lämmar dä samman”. Sk.; 3) trycka hårdt,
men sakta utan stöt. Hl. (Frillesås), hs. Lämä
(ipf. lämdä) = lämma 1) & 3). G. Verbet har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0449.html
