Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- M
- MÅL ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dl. (Elfd., Våmh.); stånd·mål, m. klippt kort
man; upprättstående man. Ö. Dl. Fn. mön, f.;
n. mån, f.
MÅL 2, s. mäla 2.
MÅL 3, s. mard.
MÅLA 1, s. mola 1.
MÅLA 2, s, mäla 2.
MÅLBETE, måle, mål emella, måls-bete,
mål-sjuka, mål-staen, s. mäla 2.
MÅLE, m. karlaktig, dryg, högmodig person.
”Han tykker han ä en sann måle”. Ög. (Ydre).
MÅLFÖRE, mållaus, målstulän, s. mäla 1.
MÅLLA el. målka, v. n. 1 arbeta långsamt
och utan ordning. Måkka, id. Sdm. (Björkvik).
Jfr mola 1.
Målla f. en qvinna som så arbetar. Sdm.
MÅL-STAKE, s. marstake.
MÅL-TRAST, s. mäla 1.
MÅM, m. malm. Ö. Dl. Fn. málmr.
MÅN 1 (pl.-ar el. -er), m. 1) eg. (i fornsv.)
en sak af en viss storlek, värde; 2) (liten
skilnad), liten påökning af något. ”Alla månar
hjelper”, ehuru litet det är, som lägges till, är det
dock en nyttig tillökning. ”Många måner
hjelper”. Vm.,vg. ”Hä va en mån mer”, en
smula mera. Vb.; 3) liten fördel, båtnad. ”Dä
gär mån”, det hjelper under. Nk. ”Hä var mån
i”, det är dock något, något att ej förakta; bättre
än intet. Vb. ”Dä ä mån i”, id. ”Dä ä mån i
hvar halv-öre”. Hs. ”Mån i hä”! strunt i det! Fl.
(NK.); 4) pl. måner, tillgångar, omständigheter.
”Hans måner (el. moner)”. Vg. Fsv. muner,
mon, mun, m. a) en sak af en viss storlek,
värde; b) mån, (liten) skilnad. VGL. UL; c)
värde, värdighet, heder. S.S. 1, 4; d) gagn. Cod.
A. 49, f. 258; ”somlikin ordh æru stækt oc thær
skal mera læsas aen thær staar scriwat, ællighis
ær ey mon vm læsningena”. S. Oluffs sag. s. 2;
fn. munr el. mun, m. åtskilnad; n. mun == mån 1.
Måna, v. n. o. a. 1 3) jämka. Måna av<i></i>,
småningom minskas. ”Dä månar å mä priset
på binget”. Hl. Månas åv, v. d. id. Ul.
Måna på, småningom öka, öka på litet i sänder.
”Nu kan vi måna på mä farten”. Vml.,ög.,hl.;
2) jämka fram, föra fram småningom. ”Måna
fram stókken”. Vm.,ög. ”Måna mä”, arbeta
litet i sänder. Ög. N. måna på, vara flitig
för att vinna tid eller komma ett stycke på
vägen; fn. muna, v. n. a) göra, åstadkomma en
skilnad, göra från eller till.
Måne-mäst, adv. nästan, merendels.
”Månemäst så stor”, nästan så stor. Vm.,ög.
Måni, adv. 1) bra nog, fördelaktigt. ”Hä
var no måni han fikk förtjen nalta”, det var
nog honom en fördel, att han erhöll
arbetsförtjenst; 2) väl förtjent. ”Hä var måni han
fikk stryk”, han förtjente väl sitt straff. Vb.
Mån-vara, på månvara, för säkerhets skall,;
i alla fall» ”Ta mä sej på månvara”, ifall det
behöfves. Vm.,ul.
MÅN 2, adj. utan neutr.; sing. 1) som har
någon person i godt minne, annar honom väl. ”Hon
kan godt lia’n, ty hon ä allti så mån”. Allm.;
2) hushållsaktig, mycket flitig, vanligen öfver
höfvan. Sdm.,nk. Fsv. mon, m. sinne. Alex, M.;
mona, v. a. ihogkomma. Iwan 423, 4231; fn.
munr, m. sinne, längtan; vällust; muna,
ihogkomma; hafva lust till; ”hann munar i það”, han
har lust dertill; fe. munan, tänka, anse; moes.
munan, mena, tänka; skr. man, id.
Måna, v. n. 1 unna någon väl, vilja och
göra någon godt. ”Måna åt någon. ¨Hs.
Månas, v. d. 1 vara begärlig efter något. Ul.
Mån-laus, adj. 1) odräglig; 2) obehaglig,
otäck. Hj.
O-månsam, adj. odräglig, obehaglig. Hj.
MÅNA 1, v. a. 1 båda, betyda. ”Hva månar
dä‴? Sm. (Sällan brukl.).
MÅNA 2 (ipf. månä), v. a. påminna, påyrka,
anmana, skynda på. ”Han måna på mag óm
stassrejsa. Han månä mag dill arbait. Mån på
hästom”! Vb. Fht. manén, v. a. monere,
admonere.
MÅNA 3, s. mån 1, 2.
MÅNDAGS-KÄRAR, månesgalen, måneskin, b.
manä.
MÅNGASTANS, mångfallskuppä, mångfristen,
månafåll, mångfålla, mångfållstórrka,
mångomlónnom, mångrådiger, s. mang.
MÅN·GÅS, s. gas.
MÅNKE, månketag, s. mank.
MÅNSA, v. n. 1 coire. Ög.
MÅNSING, m. rotvälska, Boråstyska, ett af de
handlande Boråsboarne diktadt språk. Då de
tala denna rotvälska, säga de sig månsa, v. n.
”vi ska månsa”. Några ord ur denna rotvälska
anföras af Hof, dial. vestrog. s. 77.
MÅNVARA, s. mån 1.
MÅPA, s. mopa.
MÅR, f. en påle nedsatt i sjö eller elf, vid
hvilken båtar fästas Vb. (Åsele).
Mår-simm, -en, m. fånglina; tåget hvarmed
båten fästes. Vb. (Åsele). S. simme.
MÅR, måra, måras, s. mora 3.
MÅRA 1 (ipf. o. sup. måra), v. n. 1) göra
något långsamt och mödosamt eller i all
maklighet. ”Mårar å super; mårar, å jiter; mårar å
gar; mårar å brinder”. Fl. (Öb.); 2) gå i djup
sand; 3) gräfva i jorden”. Vb. Jfr mola 1, som
troligen är samma ord.
MÅRA 2. f. Galium boreale. Allm. Isl. mađra.
MÅRA 3, s. mora 1.
MARK, f. 1) skogssträcka invid en elf, på
hvilken man färdas båtledes och hvilken
skogasträcka alltid måste genomvandras för att komma
förbi forsarne att man sedan kan fortsätta
båtfärden. Vb. Mark, f. id. Nb. (Ö. Cal.); 2)
skogbevuxen landtunga mellan tvenne sjöar, der
båtleden afbrytes af en fors, vattenfali eller
mellanliggande land och hvilken landtunga man
måste genomvandra samt forsla sina saker till nästa
sjöstrand eller spakvatten för att komma förbi
forsen eller till nästa sjö, der åter båtled är
möjlig. Vb. Fn. mörk, f. skog.
MÅRLA, s. myra 2.
MÅNA, f. märla. Sk.,bl. D. d. marne el. mårne.
MÅRRA, s. marra.
MÅRUG, s. mora 3.
MÅRÅ (pl. mårur), f. trollslända: Libellula
Dl. (Elfd.). Trull-slända, f. id. Dl. (Våmn.,
Mora). Troligen samma ord som mård, f. mara.
MÅS 1. v. imp. (förekommer blott i præs. och
med negation), 1) böra, må, ske. ”Dä mås inte”.
Ög.,vm. Brukas stundom då man vill utmärka
att något är af elakt förebud; 2) tillåtas, vara
lofligt. ”Dä mås inte fiska i denna sjön”. Ul.
(Rosl.).
MÅS 2, (ipf. måddes, sup. måss el. måts), v. d.
småningom försvinna. ”Dä mås väl av”, t. ex.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0482.html
