Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - R - RUG ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ru·mel (͝ -), rågmjöl. S. Sk.
Rug-mjöl, n. Mora. D. rugmel; n. ruvmjoe.
Ru-neg, f. rågkärfve. Sk.
Ru-trave, m. rågtrafve Sk.
Ru-vipp, n, ru-vippa, f. rågax. S. Sk. D.
rug-vippe; s. vippa.
Råg-bete, n. råg, som om hösten betas af
kreatur. Sm.
Råg-gnarsk, m. rågknarr. Hs. (Db.).
Råg-gräs, n. ängkafle: Alopecurus
pratensis, L. Ul.
Råg-knäpp, m. det prasslande ljud som
uppkommer när baljorna på örten Ervum
uppspringa samtidigt med rågens mognad. Ög. (Ydre).
Råg-låsta, f. Bromus secalinus. Svealand.
Jfr swimbel.
Råg-ruffse, s. ruffse.
Råg·róst, m. Fusarimn heterosporium. Sveal.
Råg·skrik, -a, f. nötskrika: Garrulus
glandarius. Vb.
Råg-skära, f. Gallinula Crex. Nk.
Röj-stuka, f. rågstack på åkern. Ög.
(Malexander). Röj·trava, f. Ög. (Torpa).
Rugga, v. imp. 1 småregna, duggregna.
Sk.,hl.,bl. D. d. roge, råge el. rågge; lit.
rokia, id.
Rugget, adj. n. småregnigt. "Dä ä rugget
i da". Sk.,bl. Nfris. raagig, dimmig; om
luften (Ontz. 270).
Rugga, f. årsgammal andunge, som fällt
fjädrarne. N. G.
Bräd·rugga, f. en hop bräder. Sm.´
Fraken-rugge, m. en hop af sammanvuxna
ormbunkar. Sveal.
Skogs-rugge, m en mängd tätt
sammanvuxna och för sig sjelfva stående träd. Sveal.
Vass-rugge, m. en hop af sammanvuxna
vass. Sveal.
Ved-rugga, f, en hop, hög ved. Sm.,vg.
(Vartofta).
Rula, f. skrynkla. Hl. Ryla (pl.-lor), f.
id. Sm.
Rylen, adj. knölig, ojämn. Hs. Rulig, id.
Sm. Ryled, adj. knölig af svullnad. S. Sk.
Rul påk, m. knölpåk. Ög. (Ydre).
Rylig, adj. skrynklig. Sm.
Rulla el. rylla, v. a. 1 mangla på rull. Sk.,
hl.,bhl. D. rulle; ns. rullen.
Rullare-kamp, ryllare-kamp el. rylle-kamp
(pl.-a[r]), m. färgadt påskägg som användes
att rulla med. S. Sk.
Rull·bankr, m. skäcktestång. Nk.
Rull-björn, m. ett slags stenvagn med
rullar. Sm.
Rull-don, n. rulle jemte vinge till
spinnrock. Vb.
Rulle-bör, s. bära.
Rulle-fjöl el. rulle-fjäl, f. ett med
handtag försedt trästycke, hvarmed rullningen
(manglingen) verkställes. Sk.,hl. D. rulle; ns.
rull-bred, id. (B. W. B. 3, 549).
Rulle-kniv (pl.-ar), m. hackeknif. Sk.,bl.
m. fl. N. rullekniv.
Rullta 1, v. n. 1 1) gå vaggande, springa
tungt; hafva en tung, långsam och vaggande
gång, såsom barn, qvinnor, svin och ankor.
Allm. Ruullt (ipf-ä). Vb.; 2) skakas; med
skakning föras upp och ned, vända omkring;
eg. om vagnar på ojämn eller stenig väg. Vg.
Jfr isl. rölta, vanka omkring.
Rullta 2, f. 1) litet flickobarn; 2) kort
och tjock qvinna med vaggande gång. Allm.
Rullting, m. litet gossebarn. Sk.
Rüllugur (— ͝ ͝), adj. rank, som lätt
kränger; om båt. "Båten är så rullugur". N.G.
Rylle·stol, m. ett redskap af två
uppstående träbitar på en fot, hvarest sländorna
vid nystning sättas. S. Sk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>