Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- S
- SA ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
S.
SA 1, m. son; efter enstafviga eller korta
tvåstafviga dopnamn. ”Jon Nilsa, Erik Persa, Per
Andersa”. Vg.,sm. ”Brente Gerasa”, Bryngel
Göransson. Hs. (Db.).
SA, 2, s. skula 3.
SABB, sabba, sabbelin, sabber, sabbig, s. subba.
SADEL-KRAMP, s. sittja.
SAFJA-BUSKE, m. safja-bräken: Osmunda
regalis. Sävja buske, safsa~buske, m. id. Sm. I
sin Skånska resa omtalar Linné att denna
präktiga ormbunke ansågs förläna vishet och att en
s. k. klok gumma, som hvarje morgon besökte
densamma, derigenom förvärfvat öfvernaturliga
insigter. Grimm (gesch. d. d. spr. 1. 407) har
förmodat att lt. sapere, fht. sapan, frans, savoir,
i moes. hetat safjan. Det synes troligt att
ifrågavarande ormbunke häraf erhållit sitt namn,
enär allmogens föreställningar om Osmunda
regalis så märkvärdigt motsvara det af Grimm
föreslagna moesogötiska ordet safjan. E. Fries, bot.
utfl. 2, 75; 3, 233. Jfr rönrot.
SAFSA, v. n. 1 1) gå och släpa med fötterna
såsom barn; 2) göra något utan framfart. Häraf
safsa, f. safser, m. safselin, m. Sm.
SAG, s. sigja.
SAGA, v. a. 1 såga. Sk. (Ox.). Sava, Sk.,
hl.,bl.; saua, id. Bhl. Fsv., fn., n. saga; fht.
sagén; nht. sägen; d. save; e. saw; lett. sâgît;
fin. sagaan; lapp. sakot, id. Jfr lt. secare, att
skära; skr. sag’, id.
Gädd-såg, m. stocksåg att afskära träd
eller stubbar. Sk. (Frosta).
Sag-däus, sagä-duss, n. sågspån. G.
Sågsör, m. id. Hs. (Ljusdal).
Sagga 1, v. a. o. n. 1 1) såga, skära
långsamt. Hs.; 2) göra något långsamt och
makligt, ej bli färdig med arbetet; gå långsamt,
”Sagga å gå. Gå å sagga”. Ul.,sdm.,sm.;
3) (såsom i riksspr.) kälta, oupphörligt
påminna om ett och samma.
Sagga 2, f. dåsig, maklig qvinnsperson. Sm.
Sagger, m. dåsig, maklig karl. Sm.
Saggiger el. saggig, adj. 1) som gör något
långsamt; långsam, senfärdig. Nk.,sm.
Sagget, adj. n. Ög.; 2) som man behöfver
oupphörligt påminna. Nk.
Saggla, v. n. 1 1) bita och slita med
tänderna, äta såsom då man icke har några
tänder; 3) envist tadla något, klandra, säga om
ett och samma flera gånger. Vg.,sm.,bl. Fn.
sagla, såga tidt och ofta utan verkan, fila.
Sav, m. såg. Sk.,hl.,bl. Sav, n. Sm.;
Sau, n. id. Bhl. Deraf sav-bókk, m. sågbock.
Sk. Fn. sög (pl. sagir), såg; n. sag; d. sav;
fe. sage; e. saw; fht. saga; nht. säge; fin.
saka.
Såg-fnas, n. sågfnat, sågspån. Sm.
Sågmjöl, n. Fl. (Öb.).
Såg-klinga, f. sågblad. Allm.
SAGEL, s. sekel.
SAGGA 1, v. n. 1 1) småregna. Hs.; 2)
framsippra, sakta framrinna (t. ex. om blod som
sipprar ut ur ett sår eller om vatten, hvilket sakta
tränger sig ur en bergsremna eller ur fogningarne
på ett kärl). Ul. Jfr sögg, våt, fuktig. Sk,; fn,
söggr, id.; saggi, m. fuktighet.
SAGGA 2, saggla, s. saga.
SAGGE, m. en som är tjock och undersättsig;
om menniskor, hästar, oxar, tjurar. Sdm.
SAGLA, sajl, s. sikel 2.
SAGT, adv. visserligen, väl, troligen, utan
tvifvel. Hj., V. Dl. Sagta, Ö. Dl,hs,,vl.,ög.,vg.;
sagte el. sagti, Dls.,bhl.,hl.; sagtens, G.; sajtes,
sajtens, sates, Sk.; sajts. Bl.; sakktäness, N. G.;
sakktenns, id. S.G. Fsv. sakt, adv. troligen,
väl. S.S. 1, 35; fd. sakt (P. Låle); d. sagte,
sagtens, visserligen, utan tvifvel; n. sakte, sakta;
lapp. sakt, id.
SĀIM-SIKKUR, m. lathund, senfärdig
menniska. N. G.
SAJG (pl. -er), m. liten fin ullkarda (färdig att
spinnas). N. G.
SAJG-KóRG, m. korg i hvilken den kardade
ullen ligger. N. G.
SAJLING, n. bukgjord. Bhl. Jfr fht.,nht seil,
n. tåg, rep, lina; fn. seil, f.; fsax.,ns.,ffris. sêl;
fe. sâl, n. id.; moes. in-sailjan, v. a. med rep
nedsläppa, nedhissa; fslav. silo, n. snara; ryss.
silók, m. id.: skr. si, att binda.
SAKA, v. a. o. n. 1 1) neka. Hs. (enl. Ihre,
DL.); 2) ej bekänna kort (i kortspel); kasta
bort, byta (i kortspel). ”Ja sakar för spader”.
Nästan allm.; 3) tröttna, försämras, försvagas,
minskas i drift och hastighet. ”Han sprannt vä
ett stykkj, men han börja saka”. Vb. Fsv. saka,
v. a. o. n. a) neka, förneka. VGL.; b) skada.
Didr. af B. 107: 12; c) fattas. Iwan, 843. Fr.
af N. 1219; fn. saka, a) beskylla, anklaga; b)
skada; fe. sacan, beskylla; fht. sachan, beskylla,
gräla; mht. sachen, id.; moes. sakan (sok, sokun,
sakans), tillrättavisa, förbjuda; strida, disputera;
gasakan, förbjuda, tadla, beskylla.
Or saka, v. a. 1 ursäkta Kl. Ur·saka,
id. Sm. Fsv., orsaka, id. S.S. 1, 151, 160:
ursaka, id. ÖGL. MELL.; <i>orsaka</i;> fd.
orsaghæ; id. (Mlb., Bib. Ov.).
Sak-laus, adj. oskyldig, utan förvållan. Vb.
Fsv. saklös el. saklaus; fn., n. saklaus; fe.
sackleás; e. dial. sachless (Craven 2, 93).
Ur-saka, v. a. 1 förorsaka. Sm.
SAKER-SKAL, f. ett gyckel vid bröllop.
Ungmansdrängarne äro pligtige att noga efterse det
ingen af brudgummens saker bortsnappas af
brudtärnorna. Men om detta lyckas, insättes andra
dagen ett tennfat (skal) med en granruska och
deri ett brinnande ljus, några blommor, en tobaks
pipa o. s. v. Detta kallas saker-skal, emedan de
varit sakre till försummelse. G.
SAKKA, s. sinka 1.
SAKKEDERÄ, v. n. 1 svärja, gorma. G.
Troligen förvridning af frans, sacré dieu!
SAK·LAUS, s. saka.
SAKRAMEN(T)SKAD, adj. förbannad, fördömd.
”S. skurk”. Allm.
SAKS, f. (såsom i riksspr.) sax; 2) sprint i en
vagnsnagel. Sm. (Tveta h.); 3) taksparre. Vg.
Saksa, v. a. 1 framföra (en sten) medelst
häfstänger; vid stenarbete maka fram en sten
sålunda att ett spett anbringas på hvardera
sidan om stenen, så att båda spetten korsa
hvarandra, hvarigenom man vid lyftningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0585.html
