Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- S
- SJU ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sjuga, sjua, f. sjuka, sjukdom: Kl.,sk.
Sjuke, f. id. Allm. i hvardagligt tal. Fsv. siuka,
fn sýki; n. sjuka, sykja; d. syge; fht. siuchi,
siechi; nht. seuche; ns. süke; moes. siukei.
Sju(g)-modig, adj. bedröfvad, nedslagen. Sk.
(Frosta).
Sjukall, adj. sjuklig. Dls. Sygåln, id.
Bhl. (Vikorne).
Sjuk·rokå, adj, krasslig. Fl.(Öb.). Jfr
fin. raukka, eländig menniska.
Ut-sjuk, adj. ytterst sjuk. Vb.
Vöttu-sjuka, f. vattusot; Vb. Fht.
wazarsuht; nht. wasser-sucht.
SJUNG 1, n. sting: ett flygfä, för hvilket
boskapen rädes. Sdm.(Björkvik).
SJUNG 2, s. sy.
SJUNGA, sjungande, s. singa.
SJUNING, s. siođa.
SJUNNE-HVóR, sjusóvaredag, sjuttingen</i> s. siu.
SJUTUT, m. ringdufva: Columba palumbus. Ö1.
SJUVA, s. sjåva.
SJÅ 1, n. hårdt, tungt; besvärligt arbete. Allm.
N. sjau, m. arbete, hvartill behöfvas många
menniskor: holl. sjouw, f. besvärligt arbete.
Sjå (ipf. -ä), v. n. göra sådant arbete; sjåa.
Vb. Holl. sjouwen; n. sjaua.
Sjåar, m. sjåare. Vb. Holl. sjouwer; n.
sjauar.
SJÅ 2, n. lustigt lefverne; gladt skämt. ”Hålla
sjå me flekkan”. Götal. Frans. jeu.
SJÅ 3, s. siå.
SJÅGGUG, adj. 1) smutsig, osnygg till
klädsel; 2) otreflig. G.
SJÅKA 1, v, n. 1 ljuda, sörpla, såsom då man
t. ex. har vatten i stöflarna. G.(F.).
SJÅKA 2, v. n. 1 söla, draga ut in på
nätterna med arbete. Hs. (Db.). Sjåkka, v. n. sakta
framskrida. ”Han går så han knappt sjåkker
fram. Arbetä sjåkker inte fort på dä här visä”.
Kl.,sdm. D. siokke gå vårdslöst, släpande.
Sjåkan·sam, adj. som sölar och håller sent
ut på nätterna med arbete. Hs.(Db.).
SJÅL (ipf. ä. v. n. gnälla, jämra sig, gråta;
ideligen bedja om något, ofta under tårar; mest
om barn. Jtl.,vb.
SJÅNA, sjånå-drått, s. sina 2.
SJÅNGLA 1, v. n. 1 sysslolös gå och svänga
sig. ”Gå å sjångla”. Sdm.
8JÅNGLA 2, s. siođa.
SJÅNGLUG, adj. som har långa och smala
lemmar. Spånglug, id. Hs.(Db.).
SJÅP, n. våpig och tafatt qvinna. Sjåpa, f.
id. Allm.
Sjåpa, v. n. 1 bete sig barnsligt och
oskickligt, göra sig till, vara ömtålig för minsta
väderpust, bylta på sig af denna anledning en
hop kläder. Allm.
Sjåper, m. dum, fånig karl. Allm.
SJÅSA, f. kakelugnsnisch; litet skåp af
järnbleck ofvanpå en järnugn. Sk. (Ox., Vemm. h.
Sällan brukl.).
SJÅSK, n. 1) slaskigt väglag; 2) snuskig och
pjaskig qvinna. G.
Sjåskä, v. n. 1 gå i eller handtera slask. G.
SJÅVA el. sjuva, v. n. 1 gå tungt och långsamt.
”Han går å sjuver”, går och latar sig, går
långsamt, går och smyger. Vg. Jfr slåva.
Sjåva, f. sjåver, m. trög och senfärdig
menniska; en som drar benen efter sig. Vg.
SJÄBBA, v. n. 1 träta som en månglerska
ordrikt och ilsket motsäga. Vg. Sjääbb (ipf-ä)
Vb.; sjabba, id. Hl.
Sjäbb el. sjäbba, f. qvinna som gör
motsägelser, ordrikt och ilsket gensäger.
Sjäbbgädda, f. id. Vb.
Sjäbbel, n. motsägelse och gräl. Vb. Jfr
bjebbel.
Sjäbbäl (ipf. sjäbblä), v. n, motsäga, gräla.
Vb. Jfr bjebbäl.
SJÄKEKT el. sjekert. ”Min sjekert”, ett slags
lindrig ed. S.Sk.
SJÄKKS, num. sex. Dl. Fsv. siax, sæx.
SJÄL, f. (såsom i riksspr.) själ: anima. Fsv,
sial, siæl (syæl), f. a) själ. UL.GL. Sal, f. id,
Runurk. 50: ”kuþ hialbi salu; b) qvintessens,
den finaste delen af något. S.F.S. 1, 3 h.
(Läk. B. kap. 66); fn. sál el. sála; fe. sâvel
(sâvl, sâul); fht. sêula, sêla; fsax. sêle, seole,
sîole; ffris. sêle; nht. seele; holl, ziel; e. soul; d.
sjæl; moes. saivala, id. Alla f. Saivala. f. själ,
härledes troligen af moes. saihvan, att se, i hvilket
fall saivala egentl. skulle betyda; den seende.
Deraf i munarterna:
Kärringsjäl, s. karl.
Själa-bot, f. barmhärtighetsverk, god
gerning. Dls. Sälle-bot el. sälle-bod, f. id. Bhl,.
(Vikorne). Fn. sála-bot, f. egentl. det man
gör för sin själs gagn; n. sæle·bot, f.
barmhertighetsverk, god gerning, hjelp; d. sjælebod,
penitens (Kingo).
Själanes, adv. från djupet af själen gående,
innerligt. Kl.
Själa·ringning, f. ringning i kyrkklockorna
för en afliden. Allm. Fd. siæleringning.
Själas, v. d. 1 1) ligga i själtåget, hålla
på att uppgifva andan. Allm.; 2) andas
häftigt af oro eller förskräckelse; våndas, förgås
af otålighet. Ul.,kl.,sm. Fsv. siælas, dö. S.
S. 4, 43. Horol. f. 113.
SJÄL-KUTE, s. säl.
SJÄLLAN el. själlen, adv. sällan. Sk. Själlden.
G.; själla, Hs.,sm. Fsv. siællan. S. S.
1, 12; fn. sjaldan; n. sjelda, sjalda; ffris. sielden;
d. sjelden; fht. seltan; fe. sëldan: nht. selten,
id. Jfr Grimm, gr. 2, 96.
Själ-häppe, själäppesamt, s. happ, sid. 243 a.
Sälle-nytt, säl·nytt, adj. n. mycket
sällsynt, ovanligt. ”Dä va sällenytt se dej”.
Sk.(Ox.).
Sällsam, adj. senfärdig, sensam. Sk.(Ing.).
Sällsom, adj. sällsam. S. Sk. D. selsom;
nht. seltsam.
SJÄL-SKREV, s, säl.
SJÄPPA el. siäppa, f. hynda, tik.
Dl.(Elfd.,Våmh.,Mora,Orsa). Säppa, f. id. Hs.
(Ljusdal). Jfr sipp 2, gräl-siäppa.
SJÖ 1, m. (såsom i riksspr.) sjö: mare, lacus.
Sjö (pl. sjögar), m. sjö. Hs.,ög.(Skedvi). ”Alla
sjögar e långe lajda”. Vg. (Skarab.). Sjög (pl.
sjögar), m. sjö; kärr. Sdm. (Ö. Rek.) Sè (def.
sen, pl. sea, def. sean), m. sjö. Hs.(Db.); sju
(pl. -är), m. Dl.; si, m. Nb. (Ö. Cal.). I vårt
fornspråk har detta ord troligen hetat sä, hvaraf
flera svenska ortnamn, t. ex. Säby, Sätuna. Fsv.
siar, sior, sio, m. sjö. GL.VGL.UL.HL.; gl.
sv. siögar, m. pl. sjöar. Gustaf I:s bibel (Exod.
7: 19); fn. sær, ser, sjár och sjór (gen. sævar
el. sæfar, sefar el. sevar, sjávar el. sjáfar, sjóvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0604.html
