Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- S
- SKAG ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skage, ”die äusserste gränze, so weit das feld
ausläuft” (Outz. 311).
Skagjig, adj. bar, kal, naken; om berg,
kullar o. d. Vl.
Skägel-tändt, adj. gigeltändt; med utstående
ojämna tänder. Hs. (Db., Tuna). Skingel-tändt,
Hs. (Ljusdal); igel-tändt, id. Hs. (Tuna).
Isl. skögultentr.
Ut-skag, n. utsprång på tak. Vb. Ut-skåv,
n. id. Nb. (Cal.). Ut-skov, n. framskjutande
del: 1) afsats (t. ex. på en spis). Vg. (Vadsbo);
2) källar svale, källargång. Dls.
Ut-skagar, m. pl. utbyar, utmarker, från
hembygd aflägse. Jtl.,mp.,hs. (Bj., Ljusdal).
Fn. útskagi, m. udde.
SKAJ, m. gammal hästkrake. Vg. Fn. skær,
m. häst.
SKAJD, skajd-hulä, s. skeda.
SKAJDÄ, s. skadera.
SKAJKÄ, skajklä, s. skakk.
SKAJLE-FALL, s. skakel.
SKAJV, adj. skef. ”Skajv u vaiv”, sned och
vind; ganska sned. G. Fn. skeifr, skafr; d.
skiev; fslav. schoui, venster (Miklov, s. 108); slav.
shevi; e. dial. shiff; lt. svavus; gr. σϰαιός, id.
Skav·rätt, adj. n. snedt. vrångt. Kl.
Skeva (ipf. o. sup. skeva), 1) v. a. snedda;
om yxa eller annat verktyg: skära eller bilda
något snedt, vindt, antingen det sker af
oskicklighet eller emedan det så fordras till
ändamålet. ”Skeva stólpän”; 2) v. n. a) gå på
sned, gå illa, vika till höger och venster; b)
se snedt och vindt med ögonen. ”Skeva öga”.
Vb. Skeva, v. n. 1 a) skefva med benen. Hl.;
sköva, id. S. Sk.; b) under gåendet slänga
utåt med benen. Vg. D. skeve.
Skevla, v. n. 1 gå som en ko, slå benen i
kors om hvarandra. Nk.
Skevel-skankuger, adj. som går på detta
sätt. Nk.
Skev·rodd, adj. (om båt) som är vind i
kölen och drager sig åt ena sidau. ”Båten ä
skevrodd”. Bhl.
Skjajva, f. venstra handen. Hl. (Morup).
Skeva, f. id. Hl. (Släp). Slav. schouitza, id.
Skajv-händ, adj. vensterhänd. Hl.
Sköv·bened, adj. skefbent. S.Sk. D.
skeivbenet.
SKAK 1, n. 1) kedja, länk: a) kedja om halsen
på bandhundar eller det bindsel, hvarmed de äro
bundna. Hunde skak, n. Ög.,sm. Skag, n.
Sdm.,sm.: skap, n. id. Sm.; b) länk uti ett
fäbindsel eller klave. Äfven skag, n. ”Kon har
stupat på skaget”, hon har dödt i klaven. Kl.,
sm.,sdm. Fä-skag, n. id. Sm.; 2) forselvagn
med gallerverk eller stegar på sidorna, för att
köra halm, hö, ved; deraf a) skak-vagn, m. en
sådan vagn; b) hö-skak, n. hövagn, hölass. Sdm.,
nk.; c) ånn·vagns-skak, s. vagn. Skag (pl.
skåjger), m. vagnskorg, vagnshäck. Hl. (Skällinge).
Skåg, id. Vg. (Mark). Jfr holl. schakel, f. led
(i en kedja); förening; schakelen, v. a.
sammankedja, förena. Jfr skaka 1.
SKAK 2, s. skap.
SKAKA 1 (pr. skaker, ipf. skok, sup. skaki), v.
a. o. n. skaka. Vl. Skaka, skäka el. skeka (ipf.
skok, sup. skäki, sköki, skökä el. skekä), [hårdt
k]. Vb.; skåkå (ipf. skäkäd, sup. skåkåđ), id.
Dl. (Mora). Skaka se, v. r. 1 säges om hästar
som slå sig på hofvarne. Sm. Fn. skaka (skók,
skekit), skaka, stöta, stampa; fe. scacan el.
sceacan; n. skaka; fns. skakan; fd. skage, id.: e
skake, darra. Jfr skvakka.
<poem>
Skaka 2, f. frossa. G.(F.). Skakra, f.
Kl.; skak-rakka, f. id. Sm.
Skaka, skaku el. skake, f. linbråka. Hs.
Skäkkta (pl. -tur), f. Dl. (Mora,Våmh.); (sk
hårdt i skäkkta). Skäfta, f. Ög.; skjäkk, m.
id. Hs.
Skakal, adj. hård, ojämn, som förorsakar
stark skakning; om väg. ”Dä ä skakalt
väglag”. Vl. (Jösse h.). N. skakall.
Skaker·händt, adj. darrhändt. Jtl.,vb.
Skakker-händt. Nb.,vb.
Skak-fot, skav·fot el. ska-fot. m. det bräde
eller redskap, mot hvilket linet vid skäktning
framhålles. Hs. Skätte-fot, m. id. S.
Sk. D. d. skakfod.
Skakker, adj. 1) eg. utskakad, genomskakad;
2) trött, matt. Kl.
Skakker-lónnom, adj. o. adv. darrande,
fallen för att darra; på darrande vis. ”Han
gikk skakkerlónnom", likasom han hade frossan.
Vb.
Skakk-ungär, m. pl. sämre lin, som faller
ner under bråkningen. Dl. (Mora, Våmh.).
Skak·ungar, m. pl. Hs.; av·skäkktur (sk
hårdt), f. pl. id. Dl. (Elfd.).
Skak-vann el. skäk-vann, -a, f. 1) ett stycke
trä, som från qvarnskrufven (”kvarn-struten”)
med ena ändan löper på qvarnstenen och
sålunda försätter qvarnskrufven i darrning, så att
kornen derifrån nedfalla i qvarnögat. Vb.,mp.
Skak·käpp, m. id. Dl. (Malung); 2) stång i
en rissel på ett tröskverk. Mp. S. vann, f.
stång, rist-val.
Skakär el. skakkär (ipf. skakrä el. skakkrä),
v. n. darra. Nb.,vb.,jtl. Fn. skakra.
Skjäkka, v. a. 2 1) skaka. ”Hästen ”skjäkkar”.
Kl. (Tjust), sm. (Östra h.). Skjeka (ipf.
o. sup. skjeka), v. a. ruska, hvifta. Vb.; 2)
slå agnar ur linet, rensa lin från skäfvor. Hs.
Skäkkta (sk hårdt). Dl. (Mora, Våmh.); skjäkkta,
Hs.,ul.,sdm.,nk.,ög.; skjäffta, Sm.; stjäfftä,
S.G.; skäfft (uttal. stjäfft), Fl.(GK); skäppta
(sk hårdt), N.G.; skjätta, id. G.,sk. D. skjætte;
d. d. skake, slå agnar ur linet (Kok 1, 365).
Skjäkke-fall, n. grofva blånor, som jemte
agnarne i linet bortfalla vid rensningen. Ög.
Skjäkks·fall, n. Ul.; skjäkkt·fall, skjäkkte·fall,
n. Sm.,vg.,nk.; skjäfte·fall, n. Ög.;
skjätte-fall, n. id. Sk.,bl. D. skjættefald, id.
(Moth).
Skjäkk-hjul, n. vattenhjul för linets skäkkning.
Hs. (Alfta,Arbrå).
Skjäkks falls-väv, m. väf af sådana
blånor. Ul.
Skjäkkte·falls·byke, n. dåligt folk,
pack. Sk.
Skjäkkte-blår, pl. de gröfsta blånorna.
Sdm.,nk.
Skjäkkte-kniv (pl. -ar), m. tunnt tveeggadt
trä, hvarmed lin rensas. Sdm. (Ornö),ög.
Skjäkkts-fäl, m. Ul.; skjäkk-svall, m. id.
(Rosl.). Jfr fn. falr, m.
Skjäkkte·stol (pl. -ar), m. stol. mot
hvilken man slår linet då det bråkas. Ög.
Skäkkt·stol (sk hårdt), id. Dl. (Mora, Våmh.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0606.html
