Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- S
- SKÅL ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SKÅL 1, adj. dufven, nattstånden; om
dricksvaror. Deraf skåla av el. skålna av, v. n. 1
blifva dufven; om dricksvaror. G. Ns. schalig,
dufven, schalen, blifva dufven. (Richey, 225).
Jfr skäll 2.
SKÅL 2, f. (såsom i riksspr.) skål. Skaul, f.
id. N. Sk. Skålar, f. pl. gutår! När den, som
består, dricker den eller dem, hvilka bjudas, till,
säger ban: skålar! Vanligast är dock (såsom i
riksspr.) singularis: skål! Vg. Fn. skál, f. skål.
Brud-skål, f. den tallrick, på hvilken
penningarne läggas vid bröllop. Götal.
Eld-bórgs-skål, f. Om denna urgamla
eldfest, som ännu i förra århundradet firades
i Bohuslän, läses en märklig berättelse hos
Ödman.
Hustru-skålen, s. hus.
Skåla (ipf. skålä), v. n. dricka hvarandras
skål. Vb. m. fl.
Skåla-brö, n. rund och kullrig brödkaka af
hvete. Ög.
Skåla-pengar, m. pl. penningar, som vid
bröllop gifvas i brudskålen till brudparet. Götal.
Skål-fall, n. kallas det då kakorna lossna
och falla ned i en bikupa. Sm.
SKÅL 3, n. utslag kring munnen; mest om
barn. Skålen el. skålled, adj. som har utslag
kring munnen. "Glötten ha vatt så skålled, men
nu skalas dä å". S. Sk. Af sv. skal, n. Jfr skila.
SKÅLA 1, v. a. o. n. 1 afskära: 1) skära bort
utväxten på hästars tänder; hugga af de
uppstående tandspetsarne med ett s. k. skål-järn,
Hs.; 2) skära första skifvan af en brödkaka eller
stek; taga första stycket af en maträtt; taga först
med knifven i en smörask; 3) börja taga något
af en vedfamn. Ög. (Ydre). Af sv. skal,
n. Jfr skila.
Skålk el. skulk (pl. -ar), m. afsågad stumpe
af bjelkar, plankor eller bräder. Bl.
Skålka, v. a. 1 grofhugga timmer, klåssa.
Bl.,hl. Jfr nht. (dial.) schalken, v. a.
"holz-scheibe zerhauen". Dief., vergl. wb. 2, 232.
Skål-ved, m. afhuggna kubbar, halfannan
eller två alnar långa, ämnade till ved. Fl.
(Öb:s skärgård).
SKÅLA 2, s. skulk 1.
SKÅLA, skåla-brö, -pengar, skål-fall. s. skål 2.
SKÅLE, skålle, s. skula 1.
SKÅLEN, skålled, s. skål 3.
SKÅLK, skålka, s. skåla 1.
SKÅLLA 1, v. a. 1 (såsom i riksspr.) skålla:
glabrare. Skålle, id. Sk. D. skolde; e. scald;
frans, echauder. Jfr sv. skallig, adj. depilis.
Skålle-tråg, n. tråg, hvari slagtadt svin
skållas. Götal.
Skåll-går, n. 1) eg. gorr efter ett skålladt
svin; 2) något styggt, fult. "Ho ä elak sóm
skållgår", säges t. ex. om ett elakt flickebarn.
Sdm. Jfr går.
Skålling (pl. -ar), m. 1) slagtadt och
skålladt svin. Sm.; 2) stort lefvande svin, som
föres til staden att säljas. Vg. (Vartofta h.).
Skåll-kaka (pl. -kor), f. tunn brödkaka,
som gräddas framför lågan i ugnen eller i en
stekpanna. Svea-, Götal. Skålle-kage,
läppe-kage, f. Sk. (Ox., Skytts h.); fyre-kage, f. id.
Sk. (Ing.). D. skoldekage; d. d. (Slesvik)
skåll-kak (Kok 1, 368).
Skållning, f. svinköttssoppa. Vg.
(Valle h.).
SKÅLLA 2, s. skulla.
SKÅLLÄ, f. tunn skifva; 1) runn bleckskifva,
skena. Järnskållä; 2) tunn järnskena till
klackar. Klakk-skållä. Sdm. Nht. scholle.
SKÅL-VED, s. skåla 1.
SKÅL-VERKA v. n. 1 1) göra något på lediga
stunder, skaffa sig biförtjenst, såsom tjenstlediga
gardister, järnbärare nndcr middagsstunderna o.
s. v. Hann-söla, id.; deraf skålverkning, f. sådan
biförtjenst; 2) upphemta bränsle, som någon
tappat, uppsamla pinnar, brädlappar, några vedträn
på gator och i hamnar. Sthm.; 3) taga bränsle
eller ris och skatar m. m. på annans skog med
eller (vanligast) utan tillåtelse. Skall enligt
uppgift i denna betydelse brukas i Roslagen.
SKÅLVO, f. öppning i isen, som brustit vid
hafsvattnets inströmmande. "Når e strömer,
kómber skólvona". Fl. (Nerpes). Jfr skila.
SKÅLVÄ, f. ett rep frampå hölasset
(höskaket), hvarmed klämmiln fästes innan han
fastbindes med bakrepet. Sdm.
SKÅMA (pl. skåmur), f. skida, fruktskida.
Ärt-skåma, f. ärtskida. Dl. (Mora). Fn.
skálma, f. (svärd) skida (Hald.); n. skalma el.
skolma, f. fruktskida (på ärter).
SKÅN, s. skan.
SKÅNGLA, skånka, s. skinka.
SKÅNGRA, s. skunga.
SKÅNGS-MÄR, s. marr.
SKÅR-FAST, adj. der vägen tryter och man
ej kan komma längre. "Nu ä ja skår-fast". Bhl.
Jfr skiärå.
SKÅRKÄ, s. skur 1.
SKÅRTÄN (ipf. skårtnä), v. n. 1) hårdna,
blifva skarp. "Bröda ha skårtnä". Skårsän (ipf.
skårsnä), id.; 2) tillfrysa på ytan. "Jola, marka
ha skårtnä. Vattnä ha skårtnä i natt"; 3)
stelna, afsvalna. "Smörä, talgen ha skårtnä". Vb.
Skårsn, stelna; skorpna. Jtl. Jfr sv. skorpa.
SKÅS FÖRE, s. skoss för.
SKÅSSUG, adj. skojarvulen. Hs. (Db.).
SKÅTA, <i>skåte, skåtå, skåtä, s. skjuta.
SKÅVÅ, s. skava.
SKÄDDA, f. flundra. Bhl.,hl. (Värö). Jfr fn.
ská, f. skefhet.
SKÄDDA, skäddig, s. skadda.
SKÄDDA SEJ, v. r. 1 nersmutsa sig. Sk.
Jfr skita.
Skäddig, adj. nersmutsad, oren, fläckig;
enkannerligen om kläder och ljusare tyger.
Skädded, skjadded, skjådded,</i> id. Sk. D. d.
(Bornh.) skjädda.
SKÄDDRA el. skädrå, f. 1) nattskärra; 2)
tanklös menniska; 3) lättsinnig qvinna.
Natt-skädrå, natt-skäddra, lättsinnig qvinna som löper
ute om nätterna. Natt-sköra, f. id. Fl. (Nl.).
SKÄDÅ, f. dårrepe: Lolium temulentum.
S. G. Vild-pese, m. Vg.; låsme, m. id. Åm. Fn.
skjađak el. skađak, n. id. (E. Jonsson, ordb.
489). Jfr moes. skaidan, v. a. skeda, skrä.
SKÄFFTA, skäffte-fall, s. skaka.
SKÄFT, skäfta, skäfte, s. skaft.
SKÄFTA. v. a. o. n. 1 härma. "Skäftä ola
mina". Åm.—ul. D. d. skiæbe el. skiæve; n.
skjekkja. Jfr skakka.
SKÄGEL-TÄNDT, s. skaga.
SKÄGG, n. 1) (såsom i riksspr.) skägg: barba;
2) den delen af yxan, som omsluter skaftet.
Sdm.; 3) en art af örtslagtet stagg: Nardus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0643.html
