Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - SNES ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gärds·gåls-snärk, m. Ög.(Ydre). N. snerkje,
m. hinna eller tunn skorpa; i synnerhet på
kokt mjölk.
Snórk el. snurk, m. 1) yttersta ändan af
en skrynklig korf (s. k. skalle-kórv); 2) penis
laxus. Sm.; 3) ändan, det yttersta af något.
"På snòrken", till sist. "Komma på snórken
(el. snurken)", komma på efterkälken. "Sitta
på snurken", sitta på yttersta platsen (vid ett
dukadt bord). A. ”Hvar ska den obudne
sitta?" B. "På snórken (el. snurken)", d« ä.
nederst vid gästabuds-bordet. "Snorkar-änden",
yttersta änden. "Kómma (el. vara) på
snórkarändan". Svea-, Götal.: a) yttersta delen af
en notkil ei. fiskhåf. "Längst bak i snurken
fanns några små armlingar"; b) det yttersta af
en vrå eller knut, det aflägsnaste af ett
åkcrhörn eller annat stängsel. Fl.(Nl.).
Snórk, n. ondska. "Snórk å pórk",
efterhängsenhet och hot. Vb. "Hårk å snórk".
Sdm. (enl. Ihre, DL., 163).
Snórken el. snurken, adj. skrynkligt
hopdragen, skrynklig genom förvissnande, vissnad;
om äpplen, potäter, morötter m. m. "Äpplet
ä snurket. Lövet a snurket". Svea-, Götal.
Fsv. snorken, vissnad. S.S. 2, 120; d. d.
snorken, id. "Et snorkent æble"; fn. snorkinn,
rynkig, sammanskrumpen; n. snorkjen.
Snurken, adj. småond, kort för hufvudet
(med rynkad panna och näsa?). Vb.
Snurkna, v. n. 1 1) blifva skrynklig.
"Rågen snurknar", då han torkar utan att vara
fullmogen. Sm.; 2) vissna. Ög.,bl.
Sne, v. a. 1 köra åkern andra gången på
sommaren och då snedt öfver långfårorna. Nk.
Sned 1, adj. 1) eg. (såsom i riksspr.) ej
fullkomligt rät. Snidot, adj. sned. Fl.(Öb.);
snaj, id. Nb.(Ö. Cal.); 2) vred, ond, som
visar tecken till missbelåtenhet; afvog,
ogunstig. Vb.—sdm. "An ar kumið på sneðsidan",
han är stött, småond. Dl.(Våmh.); 3)
brunstig ; om getter och får. "Geti e sneda". Dl.
(Ohre); deraf snedget, sneđa; 4) drucken,
rusig. Allm. "An ir å sneð", id. Dl.(Elfd.);
5) talesätt; an ir lite på snedt, han vill vara
bättre än andra, håller sig vara bättre än
andra. Dl.(Våmh.).
Sned 2, n. 1) eg. snedhet; 2) gafvel på ett
hus. Vl.; 3) puts, spratt, skälmstycke; skada.
Allm. Snê, n. id. G. Fsv. snid el. snæd, n.
snedsprång, skälmstycke. Rimkr. s. 313. Didr.
af B. 42; 13; d. sned, id. (föråldr.); fn. sneiđ.
f. a) afskuret stycke; b) chikan, stickord.
Sned-get, f. 1) löpsk, brunstig get; 2) fig.
kättjefullt fruntimmer. "ó ir e snedget´". Dl.
(Åsen i Elfd., Våmh.).
Snedig, adj. fintlig (i mindre god
bemärkelse); slug, bakslug. "Snedig sóm en räv".
Vl.,nk.,hl.,sk. Snidi(g). Ög.,sm.; snidug, id.
G.; deraf ill-snedi, ill-snidi, illistig. Ög.,sm.
Isl. sniđugr (Hald.); d., holl. snedig; ns. sneidig.
Snedja, f. trekantigt halskläde; hälften af
en på tvären ituklippt fyrkantig duk. Sm.
Snedda, f. Vg.
Sne(d)-styver, m. det tvärträ i ett
korsvirkshus, som i sned ställning är fästadt på
fotträet och stöder mot en väggstolpe. Sk.
SneÐa, v. n. 1 vara löpsk, brunstig; om
får och getter. "Takkur, getir smeða". Dl.
(Elfd.,Våmh.,Ohre).
Sneis, f. en i båda ändar tillspetsad stör
el. stång, som sättes i marken för att uppbära
sädesband till torkning på åkern. Snäis el.
snes, f. id. Vb. Snes, f. 1) id. Nb.,åm.,dl.,vl.
I Hs.(Db.) och Jtl. är ordet maskulinum;
deraf korn-snes. Jtl.; 2) kornskyl, sädesskyl.
Mp.,åm.,gstr.,dl.,vm.,vl.; deraf korn-snes,
kwónn~snes, s. korn; 3) antalet af neker, som
rymmas på snesen eller stången. "Vi trösked
så många snes óm dagen". Vl.; 4) stången,
med hvilken höstacken hålles tillsammans och
flyttas. Vg.(Elfsb.); 5) gren, tunn qvist,
stjelk, hvarpå något uppträdes, t. ex. fisk, bär,
perlor. Vg. Snejs, snajs, f. id. "En snajs
bär, en snejs fisk, en perle-snajs". Hl.; 6)
axel i en sqvaltqvarn, hvari skoflarne fästas;
den lodrätta järnaxel, som fästad i öfra ändan
af kvarnkallen går upp genom ögat af nedre
qvarnstenen till seglet, hvilket drifver den
öfra. Kvarn-kallen är af trä och i nedra
ändan försedd med skoflar. Hela den lodrätta
axeln mod sina sköflar, som drifver
sqvaltqvarnen, kallas kvarn-kall. Dess öfversta del af
järn är snejsa eller sneisa, f. def. och
skoflarne fästas i dess nedre del, som slutas med
en järnnål. Vb. Jfr kwänn-snes, s. 375; 7)
tjog. Sk,,hl.,sm.(Vestbo,Sunnerbo); 8) vulva
(hos svin). Vg. Fn. sneis, snes, f. a) gren,
qvist, pinne; b) hake; n. sneis, a) tunn qvist;
b) pinne; c) stör med tillspetsad ända, hvarpå
korn torkas; c) tjog; bay., schneiss, gren, käpp,
hvarpå något upphänges eller uppbindes till
försäljning: "ein schneiss zwiebeln"; fe. snâs,
f. spett, spjut; d. snees, tjog; fht. snesa; mht.
sneise; ns. snese; nfris. sneis, id. Troligen har
bruket att på käppar eller qvistar upphänga
ett antal, t. ex. 20, föranledt benämningen.
Sammalunda t. ex. bay. ein bant´l, fyra
foglar, af band; e. a brace, ett par, af brace,
band. Jfr val 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
