Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- S
- STRIV ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bakk-strätta, f. sqvaltqvarn. Bhl. (sälls,
ord).
STRIVA·KULA, s. strupe.
STRIVAR (f. striv, n. strivt), adj. sträf, stark.
S.G.
STRO, s. strug.
STROK, s. strioka.
STRóNK 1, m. tjock, saftig stjelk. Dl.,g.
Stróngel, m. id. Dl. Holl. stronk, afskuren
stängel; ns. strunk, id.; lt. trunc-us.
Drit-stróngel, m. Rumex domestica. Dl.
S. drit.
Kål-strónk, m. kålstjelk. G. Ns.
kool-strunk (B.W.B. 4, 1073); d. d. kål struk
(Kok 1, 385).
Såir-strónkär, m. pl. Rumex acetosa.
Dl.(Orsa).
STRóNK 2, s. strunk.
STRóPPEL 1, m. ögla, stropp^på åtskilliga
klädespersedlar och redskaper. Ög.
StröppLing, m. stropp i stöfvel för
pådragning. Sdm.
STRóPPEL 2, s. ströpple.
STRU, s. strug, stryg.
STRUBBLA, v. n. 1 snäfva, halka, vara på
väg att falla. Nk. Jfr stubbla.
Strubbligr el. strubbel~fota(d)r, adj.
snafvig, som lätt halkar och faller. Nk.
STRUG, m.? tvist. "Draga i strug", hira i det
han drager; om häst. Sdm. (enl. Ihre, DL.).
Stru, hat, hämdbegär. Hs.(Db.,Bj.). Stro.
"Dra i strö", tveka, ändra sig. Ul.(Simtuna h.).
Fsv. strug, m.? tvist, groll. Rimkr. 26, 117; fn.
strúgr, m. högmod, uppblåsthet.
Struug, adj. hämndfull; som är böjd att
hämnas. Hs.(Db.). N. stru, trotsig, stridig.
Strugä, v. n. 1 vara snäf; om kläder, då
sömmarne grina. "Böksera ä trångä så
sömmera strugä". S.Nk.
STRUJA, v. n. 1 gapa stinnt, se stinnt ut.
Hs.(Db.). Jfr strugä, som förmodligen är
samma ord.
STRUKKU, strukå, strukä, s. strioka.
STRULA, 1) v. a. 1 inveckla, förvirra.
"Strula hop sej". Np. Strul (ipf.-ä), v. a. a)
klämhop; b) bringa i oordning, hoptrassla, t. ex. garn.
"Hon strulä ihop garna, garnhärva sin". Vb.; 2)
v. n. 1 falla, stupa. Ul.
Strul 1, m. en som ej har reda på sig. Vb.
Strul 2, n. oreda, förvirring; det som är
oredigt. Vb.,jtl.,mp.,hj.
Strulig, adj. oredig; om garn. Jtl.
STRUMPA, f. (såsom i riksspr.) stickad eller
väfd beklädnad för foten och benet till eller
öfver knäet. Uttalas vanligen stråmpa. Nht.
strumpf, m. a) stumpe; b) strumpa. Deraf i
munarterna:
Arm-strumpa f. skjortärm. Bl.
Strumpe-föte, n. strumpfot, den delen af
en strumpa, som bekläder sjelfva foten. Sm.
Strump-holk, m. strumpskaft. Sm.
STRUNK (strónk el. strank), adj. 1) smärt,
lång och smal i kroppen, långsträckt, välbildad.
Sk.,bl. Strång, id. Nb.,vb.,mp.; 2) hurtig.
"Dä ä, en stranker boss"; 3) välklädd. "En
strank paug". S.Sk.; 4) stolt, högmodig.
Vl.,mp. Fsv. strunker, rak. Ansg. 2: 10; d. strunk,
a) styf; b) högfärdig; d. d. strunk, a) smärt,
lång och smal; b) prydd, smyckad, välklädd;
jfr isl. strókr. m. något som går högt upp i vädret
(t. ex. en pyramid, rökpelare).
STRUNT 1 (pl.-ar), m. lort, skräp. Riksspr.
Deraf strunta, v. n. 1 anse för strunt, allsicke
fråga efter. "Ja vill struntä i helä kalypsen",
jag bryr mig allsicke om hela saken. Sdm. Nht.
strunt, m. träck, lort; holl. stront; it. stronzo, id.
STRUNT 2, m. 1) kort halm. Ul.(Simtuna h.).
Deraf strunt-halm, m. småhalm, halm som
gått genom ett tröskverk. Sdm.; 2) yttersta
ändan (struten) af en ryssja. Ul. Jfr stunt, adj.
kort.
STRUPE, m. 1) eg. (såsom i riksspr.) strupe:
guttur. Stråipe (pl. stråipär), m. Dl.(Mora);
straupe, m. id. Dl.(Elfd.). Streve, strive,
stryve, m. id. Sk.; 2) pip på en drickskanna. Strup,
m. id. Sm. Fsv. strupi, strupe. Birg. Up. 1, 68;
strupe. S.S. 2, 220; fn. strúpi (Cod. Membr.
Arnam, in 4:o, n:o 655, XIII A.); strjúpi (þàttr
af Gunnari þiðrandabana, 374); n. strupe: d.
strube.
Fyll-strupe, m. en som är begifven på
fylleri. Vm. m. fl.
Striva-kula, f. strupknöl. Sk.(Ing.).
Strup-knuta, f. 1) id.; 2) gammal kärring. Sm.
Struup (ipf. straup, sup. strupi), v. a.
strypa. Vb. Stryva (ipf. stryvte), Sk.(Harj.);
streja (ipf. strejde). Hs.(Db.); ströja (ipf.
ströjde), id. Hs.(Ljusdal). Fsv. strypa. Rimkr.
s. 510.
Vran(g)·strive, m. vrångstrupe,
väderstrupe. Sk.(Ing.). Vill-strupe, m. Hs.,ul.(Rosl.);
wäs-straupe. m. Dl.(Elfd.); and-stråipe, m.
id. Dl.(Mora). D. vrang-strube
STRUSSA, v. n. 1 springa omkring hos
grannarne; i tadlande bemärkelse. Vg. Jfr strutta.
Strussa el. stûve-strussa, f. en som utan
tillstånd besöker grannstugorna och der gerna
vistas. Vg.
STRUT 1, m. kornell: Cornus sanguinea.
Struss, m. id. Sk.(Järest.,Gärds h.). Eknas
el. ekenas, id. Vg. Jfr skrubb-bär. Nht. struck,
strauch.
STRUT 2 (pl.-ar), m. 1) bärstrut,
näfverskäppa af större vidd i bottnen än i dess öppning;
begagnas vid bärplockning. Allm. Stryt, m. id.
Vb.; 2) vallhorn, lur. Äfven straut, m. Deraf
basu·strut, m. lur, som vallhjon nyttja för att
dels skrämma björnar, dels göra musik för och
locka kreaturen; bukk-’wónns-straut, m. vallhorn af
ett bockhorn; uks-’wonns-straut, m. vallhorn af
ett oxhorn; 3) liten papperslur. Dl.; 4)
kvarn-strut, m. qvarnskruf. Vb. N. strut, m. tut, rör.
Jfr strytt.
Stryt (def. stryta, pl. stryter), f. aflång
bytta; ett kärl liknande en bytta, men med skaft,
så att det kan bäras på ryggen. Deraf
fisk-stryt, f. Vb.(Nordmaling),åm.,mp.
Strytt, m. strut, den delen af en fiskryssja
eller mjärde, i hvilken den fångade fisken
samlas utan att kunna återvända; yttersta delen af
en notkil eller fiskhåf. Fl.(Nl.). D. strud,
yttersta delen af något (Moth).
STRUT, strutta, strutter, s. stritta.
STRUTTA EMOT, v. n. 1 sträfva emot, stå
emot. Sk.(Lugg.).
STRUVA, v. n. 1 säges om hästar, då de
förspända för en vagn af ett slags kolleranfall
under frustande och svettning slita åt hvart sitt
håll; förmenas härröra af förhexning. Kl. Jfr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0717.html
