Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - SVIG ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
träet som uppbär häckarne på en höstvagn.
Svee, m. a) id. N.Sk.,hj. Häkka-króg, m.
id. S.Sk.; 2) handtaget på ett årder.
Uttalas vanligen svaje. Sk.(N.Åsbo). Fn. sveigr,
m. a) böjlig gren; b) boge; svigi, m. vidja,
tunneband; n. sveig el. sviga. m. böjlig qvist;
d. d. sveie, lång käpp; nht. zweig, m. gren;
fe., e. twig.
Sveg 2, adj. som låter böja sig? Ordet
brukas i talesättet: "han ä inte sveg", han är
stark. Sdm.
Svega, v. a. 1 slå (med en vidja, böjlig
gren). Dls.(Tössbo).
Sveg-len, adj. seg; om bröd. Sveal.
Sveg·ryggad, svej-ryggad, adj.
svankryggig. Sk.,bl. Sve·ryggad, Vg.; sveg-bakt (el.
svek-bakt), id. Kl. D. svei-rygget; d. d.
svei·baget.
Svig-döii el. svika-döii, m. gungfly. G.
Svegna, v. n. 1 taga fuktighet åt sig; om
bräder, halm, spanuemål. Svegen, adj. (eg.
p. p.) något litet fuktig (om säd); jemt och
nätt icke torr. Vg.(Skarab.).
Svigg, m. nedhängande snibb, spets (af en
halsduk). Ul. Jfr fn. svig, n. böjning, bugt.
Svigna, v. n. 1 böjas, gifva vika. Fl.(Nl.,
enl. Hipping). Svignä. id. G. Fsv. svigna,
v. n. böja sig. Didr. af B. 192: 10: "hielmin
swignade for hanum"; svikna, id. L. c. 181: 6;
sviktogher, hörsam, lydig. S.S. 3, 245;
isl. svigna, böjas, blifva krum. Jfr ns.
swigten, gifva efter, vika.
Svej el. sväj, m. fördjupning, liten däld eller
håla i åkern; sumpigt ställe. Sk. Svigt, f.;
G.; sveid (troligen i st. f. sveigd), m. id. Vm.
D. d. sveig el. svei.
Sväj, adj. skef, vind. Sk.
Svaj-bugä, m. halfcirkelformig boge. G. Fsv.
sveg-boge; fht. svipoko, m. boge; nht. schwi-boge,
m.; mht. sui-boge, m. id. enl. Beneke 1,179,
hvilken författare frågar om sui är att härleda från
mht. sueben, v. n. att sväfva. Våra munarter
upplysa rätta förhållandet.
Svakk, m. fördjupning, liten däld i åkern;
aumpigt ställe å marken. Vb. Svakka, f.
Vg.,hl.,nk,; svank, svanke, m. id. Sk. Jfr svag.
Svaker el. svager, adj. svag, bräcklig. Sm.
Fsv. svagher.
Knä·svag, adj. svag i benen; om druckna.
Dl.(Våmh.).
Näva·svag, s. näve.
Svagli, adj. kraftlös. Vb.
Svakna, v. n. 1 försvagas, blifva svag. Sm.
(sällan brukl.). Svagna, id. Kl. Fsv. svakna.
För·svikkad, adj. försvagad, utmattad.
S.Sk.
Ånn-svikka, f. tappen till lufthålet på en
tunna. Ög. An(d)-svikka, f. id. Nk.,sm.
Sval, adj. (såsom i rikspr.) något litet kall;
ursprungligen förmodligen: som utbrunnit och
afsvalnat. Svid (n. svàlst), id. Hs.(Db.).
Fsv. sval, sval. Legend, s. 188; fn. svalr,
sval, kylig; d. sval; nht. schwül; holl. zwoel;
ns. swôl.
Svala 1, v. a. o. n. 1 1) eg. (såsom i
riksspr.) göra sval; 2) svalka, läska. Svea-,Götal.;
3) blifva afkyld, lugn; om sinnet. "Bara
kären (hårdt k) får svale se lite, så ä han allt
bra, men han ä så harter". Sm. Svalas (ipf.
svalast), v. d. blifva sval, svalas.
Fl.(Nerpes,Replot); svålås, v. d. id. Dl.(Mora). Fsv.
svala, v. a. a) svalka, läska. Horol. f. 177:
"han beddis en minzsta vatndropa til at suala
sina brinnande tungo"; b) stilla, lugna.
S.F.S. 4, 351; fn.,n. svala, kyla, läska; d. svale.
Svala 2, adv. svalt. Ög.
Sval-drikkä, n. svagdricka. G. Isl.
svaladrykkr, m. läskedryck; d. svaledrik, id.
Svale, m. 1) eg. (i fornspr.) svalke. Svalä,
m. id. G.; 2) sval, kylig blåst; 3) rum, som
ger svalka; en utbyggnad eller öfvertäckt,
smal gång längs hela husets öfra våning eller
ena sidan deraf, med en större öppning utåt,
stundom försedd med pelare; en i öfra
våningen belägen, stundom åt ena sidan öppen
genomgång utanför boningsrum. Allmänt ord i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
