Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - T - TINÅ ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TINÅ 1, v. n. 1 1) smått brinna. "Að tinär
upp uvåni askun", det brinner smått uppöfver
askan; 2) gnistra, utkasta gnistor. "Äð tinär i
skrauvin", det gnistrar ur skorstenen.
Dl.(Elfd.,Våmh.). "Äð tinar i skråivim". Dl.(Mora). Jfr
tinda, som är ett närbeslägtadt eller troligen
samma ord.
Tista el. tiesta (pl -tur), f. eldgnista (från
skorsten el. järn i smedja). Dl.(Åsens by i Elfd.).
Jelld-tîsta, f. Dl.(Garbergs by i Elfd.);
tistra (pl.-strur), f. Hs.,hj.; töstre (def. töstra),
f. Jtl.; tostra, f. Mp.; töster, ell-töster, f. id.,
Åm. Toster, n. 1) id.; 2) lättretlig menniska;
3) liten yster flicka, yrhätta; ystert barn.
Tostr (def.-a), f. ell-tostr, f. gnista,
eldgnista. Vb.
Tistra, v. imp. 1 gnistra, kasta gnistor.
Mp. Tosta, id. "Dä toster". Jtl. Tostär
(ipf. tosträ), id. Jtl.,vb.
Kvar-tut, kwänn-taut, s. kvärn.
Natt-tyta, s. nat.
NoLavärs-tyta, s. nor 2.
Tautu, m. tuta af näfver eller träspjelor,
hvari fisk eller foder lägges. Dl.(Elfd.,Våmh.).
Tåita. Dl.(Mora).
Tjaut, f. skogsatycke, en liten afhägnad
skogsbacke; så kallad, emedan det genljuder
när man ropar (tjäuter) i skogen. G.
Tjuta, f. strätta Angelica sylvestris.
Änga-tuta, änga-pipa, f. id. Sm.; tjuton, n.
Götal.; tjyden, n. id. Sk. Af den tjocka,
pipiga stjelken göras hvisselpipor, som tjuta
ganska vidrigt.
Tut (pl.·ar), m. 1) pip (på stop eller
kanna); 2) lur af näfver. Allm.; 3) strut,
fyrkantig näfverpåse till insamling af bär. Tuta,
f. bär-tut, m. id. Fl.(Nl.); 4) trut, mun.
"Stor i tuten". Norrl.,Sveal. "Slög i tuten",
munvig. Hs. "Slå tut", munhuggas. Vm.;
5) kyss. Hs. åm.,v.dl.; 6) skorsten. Jtl.
Fn. tuta, f. något utstående och spetsigt; ns.
tüte, f. blåshorn (Schütze 4, 290); schles.
tutte, f. (Weinhold, schl. wb. 101 b); holl. tuit,
f. rör, pipa, horn; n. tut, m, tut, rör; lit.
duda, f. björklur.
Fessle-tut, fessle-tuta, s. fesla.
Tom-tut, s. tom.
Tude-horn, n. vallhorn. Sk.(N.Åsbo).
Ns. tut-horn, blåshorn (Richey, 318); moes.
þut-haurn.
Tuta, f. spole. Kl.,sm.(Östra h.).
Tutas, v. d. 1 kyssas. Hs.,dl.(Floda).
Tuta-viger, adj. munvig. Nk.(Kihls s:n).
Tut-järn, n. uppstående järnstång i
hörnet af spishällen. Fl.(Pargas).
Tut-masch, m. munfisk, örfil. Hs.
Tutp, m. 1) mjölkhorn, napp. Fl.(Öb.);
2) tapp, tofs. G. Fin. tutti, dihorn.
Tyttra, f. kärl med snip. Hs.(Ljusdal)
Äng-tyta (el. ängs-tyta), f. gräshoppa.
Dls.(Tössbo h.).
Tippa, v. a. 1 uppknyta håret (på
fruntimmer). Sm.(Vestbo).
Tira 2, f. liten lampa. Sk.(Vemm.). Fn.
týra, f. litet och svagt ljus, liten svagt
brinnande fackla.
Tirka (tirrka), v. n. 1 (freqv.) rinna
mycket sakta genom ett litet hål eller springa;
framsippra, droppa. Sm.,hl. "Dä tirrkar å
druper. Dä tirrkar å rinner". Vg.(Vartofta).
I andra munarter terka. Sm.; tirga. Dls.;
tilka. Vg.(Vättle h.),sdm.,nk.; tindra.
Vg.(Vadsbo).
Tjär·bagge el. tjär-dase, m. skogsbo, som
på slättbygden bjuder ut tjära till salu. Kl
Jfr dase.
Tjäre·brå, v. a. insmörja med kokad
tjära. Vg.
Tjärga, v. a. bestryka med tjära, tjära. Öl.
Tjärgja. Sm.,ög. Ns. tären.
Tjär-gadd, tjeru-gadd, s. gadd 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
