738 (Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - T - TIS ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ribes nigrum, äfven bären deraf. Sveal.,fl. Gl.
sv. (Tillandz) distron, Namnet härledes måhända
af guden Tyr.

TISTE, s. tid 2.

TITTA 1, v. n. 1 1) (såsom i riksspr. i
förtroligt tal) se, blicka, koxa; 2) titta te, v. a.
helsa på. ”Titta te mej!” Götal. Titta på,
id. Sm.

Titt, m. hastigt beskådande. ”Ja såg
honom blótt en enda titt”. Sm.

Titter-egd, adj. kisögd. Hs.(Db.).

Titte-väg (titte-väj), m. väg mellan
planterade rader af träd; allé. Sk.

Titt-in, m. kort besök. Götal.

Titt-ut, m. ett slags lek med små barn.
Ög.,sm.

Titt-öl, n. kallas det, när en flicka, som
fått friare, går till honom i hans bostad att se
sig före; hon säges då vara i titt-öl. Äfven
säges: glom·öl. Vl.

TITTA 2. s. tytta 1.

TITT·GUBBÄ, s. tytt.

TITTLA, v. n. 1 tulta, gå som ett litet barn.
”Tittla på, du lille!” Deraf tittler, m. ett litet
barn, som går och tittlar. Sm.

TITTRA. s. tissa 1.

TIUG, n. tjog. ”Jet ting”. Dl.(Elfd.). Tjug.
Bhl.: tju. Sk.,bl.: tju, tjyv, n. id. Hl. Fsv.
tiugh; n. tjug.

TIVE-BARK, tivel-bast, s. tirsbast.

TIVLING, m. tumme. Dl.(Elfd.,Mora,Våmh.,Orsa).
Timmbling, m. Dl.(Ohre); timmling,
m. id. Dl.(Rättvik).

Tiveli-tupp, s. finger.

TI·VÄDER, ti·vär, s, tia 2.

TIÄG 1. tiäg-land, s. tia 1.

TIÄG 2, m. teg, slåtterteg. Dl. Fsv. tegher;
fn. teigr.

TJA, s. tjå 1.

TJABB, n. gräl; onödigt tal, sladder. Deraf
tjabba, v. n. tjabba, f. tjabber, m. tjabbig, adj.
Sm.,hl. Jfr käbb, käbba, som är samma ord.

TJAGGA, v. n. 1 smågnata, oupphörligt och
småaktigt gräla. Götal. Tjågg, tjånk (ipf.-ä),
v. n. 1) id.; 2) vara ytterst otålig. Vb. Jfr
tjägä, kjaggla.

Tjagg. 1) n. ständigt gnat. Götal. Tjånk,
n. id. Vb.; 2) m. gnatande eller grälaktig karl.
Sk.(Gärds h.).

TJAGGLA, v. a. 1 långsamt af- eller sönderbita.
”Tjaggla å trån”. Ög.

TJALA, tjaling, s. täle.

TJAMMA, tjamla, v. n. 1 famla, trefva.
Hl,(Skällinge).

TJANK, n. en mindre qvantitet af något, t.
ex. hö. Bhl.(Oroust).

TJANSIG, adj. hamsig, oordentlig. Kl. Tjasig,
adj. osnygg. Hs.(Norrbo). Jfr tjasa 1.

TJASA 1 (ipf. o. sup. tjasa), v. n. gå illa,
med svårighet; gå med sluskiga, nedhängande
benkläder. ”Han tjasa i stromp-lästa”. Deraf
tjas, m. som går mycket illa. Vb.

Tjãsk (ipf.-ä), v. n. gå och trampa i vatten
och snö eller i smuts och gyttja. ”Lät bli tjask
i gjörja å skämm bodht skona diin!” Vb.

TJATA, v. a. 1 prata hviskande. Vg.

Tjattra, el. tjättra, v. n. 1 1) prata fort
och sakta, sladdra. ”Barnen tjattra jämnt.
Han tjättrar sóm ännera”; 2) smattra som
skator, änder, gäss. Vg.,sm.

Tjatter, n. 1) ett sådant läte, hviskande
halfhögt prat. Tjattranne, n. id. Vg.,sm.: 2)
munkäbbel. Bhl.

TJASA 2, a. sjasa.

TJATT, s. sjasa.

TJAU, s. tvär.

TJAUD, f. folk, hjon. G. Fsv. þiuþ, f. folk.
ÖGL.SML.; þiauþ, n. folk, person. GL.; fn.
þjóđ, f. folk; fht. thiot, diot, m. f. n., id. (Graff
5, 124); fsax. tiod, f.; fe. þëod, f.; moes. þiuda,
f. folk: ἔϑνος.

TJAUGÄ, s. tjuga 1.

TJAUK, m. stack. Håi-tjauk, m. höstack. G.

TJAUT, s. tiota.

TJAVVÄ, tjega, s. tjuga 1.

TJEKA (ipf. o. sup. tjeka), v. n. gå sakta,
framskrida; draga tungt och med ansträngning.
"Tjeka fram lassä. Han tjeka än(d)telit fram
vä lassä". Vb. Är samma ord som keka, s.
316 b.

Tjerka, v. n. 1 med ansträngning draga
eller släpa. S.Nk.

TJELD, s. tjäll.

TJENST, f. 1) (såsom i riksspr.); 2)
gudstjenst i kyrkan. ”Han kóm inte te körka fölle
tjensta va slut”. Vg. Fsv. þiænist, f. tjenst;
fn. þjónusta.

TJERU, tieru-lópp, s. tira 4.

TJETT el. tjätt, adj. tät. Vb. Titt, id. Dl.
Fsv. thæter. Alex. 3333; fn. þèttr; nht. dicht.
Roten är troligen moes. þeihan, trifvas,
tilltaga, växa.

O-tjett, adj. otät, gles. Vb.

Tjett el. tjätt (ipf. -ä), v. a. göra tät,
”Tjätt kaggen, trågä”. ”Tjätt mjólka”, täta
mjölken, bereda henne till filmjölk med
tätgräs eller ett skedblad filmjölk. Vb. Fn.
þjetta, göra tät.

Tjettn (ipf.-ä), v. n. blifva tät, tätna. Vb.

Tjettom, adv. ofta, tätt på hvartannat. Vb.

Täta, f. tätört: Pinguicula vulgaris.
Dl.(Särna). I andra munarter täte. Nk.,nb.; tjätt,
n. Jtl.; tjätt-gräs, n. Vb.; fait-nakkä, m. G.;
slät·kyr-gras, n. Dl.(Mora); vip-fett, vipe-fett,
n. Gl. sv. (Bromel) fetört, smörört, hårgula,
göja lisla; (Frankenius) sätört; n. tettegras.
Jfr skyr-gras.

Tät-mjölks-gräs, n. Drosera rotundifolia.
Vm. Af örtens användande till tätmjölk.

Tätt (tett, täte el. tjett), m. löpe af
tätört, hvarmed mjölkkärlen ingnidas, på det att
mjölken må löpna. Sedan mjölken en gång
häraf fått sin täte, nyttjas blott ett litet
skedblad deraf för att täta nysilad mjölk. Vb.
Isl. þjetti, n. löpnad mjölk; n. tette, m. löpe.

Tättning, m. tättbevuxen plats.
Sk.(Ljunits h.).

TJI (ipf.-a), v. n. flämta, flåsa; om hästar.
Fl.(Nerpes,Replot).

TJIMJA SE, v. r. 1 svälla; om mjöl. ”He
timjar se”. Fl.(Lappfjerd i Öb.). Jfr. fn.
timgask, växa till, mogna.

TJIRO, a. tira 3.

TJOGA, s. tjuga.

TJóKK, adj. 1) (såsom i riksspr.); 2)
hafvande. Allm. Tjukk, S.Sk.; bukig, Götal.;

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/dialektl/0768.html

		Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket / 738 (1862-1867) Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|