Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- V
- VÄTT ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VÄTT
A. "Sjóng för ditt barn,
Å sjóng för ditt barn!"
B. "Å hva ska ja sjonge?
Lille vitta Jens, å lille vitta Jens,
Å! ti din bälunge!"
Vaggvisa. Sk. (Vemm.). Ordet är allmänt, men
formerna vexla: vettans, vättas, vältane, vättans,
vettes, vita, veta, lite vettans, lite vättans, lite
vättas. Begagnas ofta adjektivt. "Dä ä bara ett
vätta hål. Sekken en vätta päng!» Hl. "Ja
fekk inte så möet sóm vättans vars (vetes te vass,
vettes ve, vettes vars)". Sm. Fsv. vætta (vætæ,
vetæ), n. grand, obetydlighet, en sak af minsta
värde. Ivan 1123. Alex. 7427: "rördhis enkte
wætta". Flores 454: »hon fan ther ænkte vætta".
Fr. af N. 129: "een liten vætta hæst". S. S.
1, 72 "nakat litit vætta". VGL. I. J. B. 2: 1 :
»ikki vaette» ; 1. c. 2: 2 "iki vætæ"; 1. c. II. þj.
B. 39 "ikki uetæ, ikki vættæ"; i svensk fornskrift
förekommer äfven wikt, stackare, pysling. Alex.
8414, 9630 ; fn. vættr, vætr, vetr, n. del, något;
vætt, f. id.: "ekki vætta", intet, intet som helst;
n. vetta, inkje vetta, ingenting; lite vetta, ganska
litet; fd. wætæ, ekki vætæ (Sk. L. Orbod. XVII);
d. d. vette, n. et lille vette (Kok 1, 414); fe.
viht (el. vuth), f. väsen, kreatur, ting; e. wight,
ting; fht. wiht, n. väsen, kreatur; fsax., mht.
wiht, n. & m. (ond) ande; nht. wicht, m. id.; fht.
niowith, neowith el. niwith, n. intet; nht. nichts,
id.; holl. wat, n. något; moes. vaihts, f. vaiht,
n. ting, något: πραγμα, ειδος. Jfr lt. viti i
vitilia, f. småsak, obetydlighet; deraf frans, vetille,
f. id. Grundbetydelsen af vårt ord, hvilket
egentligen är detsamma som vätter, synes vara:
skapadt väsen, kreatur. Jfr fht. wîhjan, facere; mht.
wîhen (pr. part. gewigen), facere, moliri; lit.
weikiu, facere; skr. vic, menniska.
VÄTTA 2, f. 1) bleksot. "Hu har vätta så hu
knaft kan gå". Hl. (Skällinge); 2) skerfva. Sm.
(Vestbo). Måhända beslägtadt med vätter, enär
flera sjukdomar anses vållade af vättarne.
VÄTTEK el. vetter (pl. vättrar, vettrar), m.
1) jordtroll, skogsande, lyktgubbe, skyddsande.
De bilda en egen klass af mystiska väsen och
benämnas stundom jord-vättar, bol-vättar,
skogsvättar. De äro små till växten, mörka till
utseendet och bo under jorden, hvadan de någon
gång äfven kallas de underjordiske. Sm., vg., bl.;
2) en larv, som håller sig i väggar bakom
tapeter och sängar. Sk. Fsv. væter, vætter, væt, f.
vätt, ande, troll. Ivan 1122. S. F. S. 4, 461.
Gl. ordspr. 717. Alex. 5911; fn. vættr, f. (i
nyisl. m.), a) vätte; b) trollkärring; vitr, m. dvärg;
n. vett, vitt, f. elfva; fsax., mht. with, n. & m.
ond ande: d. vætte, vätte; nht., holl. wicht, m.
elak menniska. Jfr vätta 1.
Vätta-bett, n. sår på fäkreaturen ofvanför
lättklöfvarne, förorsakadt derigenom att enligt
folktron de onda vättarne bita dem vid
lättklöfvarne och suga bloden ur dem. Sm.
(Värend), sk.
Vätta-ljus (vetter-ljus el. vätte-ljus), n. ett
litet förstenadt djur (Belemmites). Sk., bl., hl.,
sm. Vätte-lys, n. Sk. ; vätta-stenar, m. pl. Sm.
(Värend); dönne-stenar, m. pl. S. Sk.
Vätta-silver, n. glimmer och små
glänsande flingor i stenar. Sm. (Värend).
Vätta-smed, m. timmerman i väggar, ett
slags iusekt (Cerambyx). Götal.
Vätta-smide, n. fint och konstigt smide.
Sm. (Värend).
VÄTTLER, f. pl. de små köttaktiga utväxter,
som stundom finnas under halsen på svin och
getter. Vg. (Elfsb.). E. wattle, det röda,
köttaktiga, som hänger nnder halsen på tuppar.
VÄTTNE, s. vatten.
WÄVA 1 (pr. wäv el. wev, pl. wävum el.
vevum, ipf. wav, pl. wavum [på Sollerrön deremot
wov, pl. wowum], sup. wäviđ el. weviđ), v. a.
väfva. Dl. (Elfd., Mora). Väva (pr. vävur pl.
väve, ipf. vov pl. vovu, sup. vävi), G.; väva (ipf.
vov, konj. vove, sup. väft), Ög., vg., sk:., bl.; väv
(vov, väft), Fl. (Öb.); väva (vov, vöve), N. Åm.;
väva (vov, vivi), Vb. (Ume, Löfånger); väva (vov,
vävi), Vb. (Bygde), hs. (Db.) väva (vov, vövä),
Vb. (Skellefte); väva (vävd, vävi), Nb.; väva
(vävd, veri), id. Nb. (Kal.). I några
landskapsmål förekommer præt. part. väven. Fsv. væva
(ipf. vov, pl. vafvo, p. p. vævin), väfva. Spec.
Virg.s. 65, 67. Ivan 4135. S. F. S. 4, 160.
Cod. A. 27, f. 258. Gregor, s. 303. 311. Med.
Bib. 1, 365: fn. vefa (ipf. vaf, vóf, óf, pl. vófum
el. ófum, sup. ofit), aj fläta; b) väfva; n. vera;
d. væve; fht. weban, wifjan; nht. weben; ns.,
holl. weven; fe. vëfan; e. weave.
Brodd-väv, q. v.
Durans-väv, s. durand.
Klä-vÄv, m. lärftsväf. Hs. (Ljnsdal).
Kråmgle-vävsa, f. spindel (Aranea). Vg.
(Elrsb.). Jfr spindel-krångla.
Nópp-väv, s. nóppor 2
Små-väv, s. små.
Väft (väfft), m. 1) inslag i väf. Ö. Dl., hj.,
sdm., vg,. ög., hl., bl. Ibärä (i väv), id. Sdm.;
2) bukull, vinterull, kort ull under buken;
klippes om våren eller hösten. Vb.. jtl., hs. N.
væft, id.; fn. veftr el. veptr, inslag i väf; fe.
veft; skot. weft, waft; e. woof.
Väfta (väffta), v. a. 1 slå inslag i en väf.
N. Hl.,vg. N. væfta.
Väfta-tröt, a4j. som är brist på inslag i
en väf. Bl. (Gemshögs s:n).
VÄV, m. väfstol. Vg.,sk. Werstol (pl. -ur),
Dl. (Mora); vävstol-par, n. Dl. (Elfd,
Våmh.); vävstolär, m. Sdm.; väv-gil, m. id.
Vg. Isl. vefststóll; n. vævstol; d. d. (Slesvik)
væveld.
Vävd, n.? så mycket som väfves mellan
hvarje nppskrufning på brusen. Hs. (Db.). Fäte,
m. Vm. (Fellingsbro), vl., dls. Jfr fjäte 1.
Väf-fjöl, f. brädet i en väfstol, der
väfverskan sitter. Vg.
Väv-gatå, f. hela sidostycket af en väf. S. G.
VÄv la(d), n. slagbom på en väfstol. Bl.
Jfr lad.
Väv-rómpa, f. 1) varpgarnet sådant det
blifvit taget af varpan. Vn. (Fellingsbro), Fätja,
f. Nk. Jfr värpe-länk; 2) ändan af varpen, som
sammanknytes. Sdm.
Väv-skida, f. långa stickor att hvarftals
läggas på väfven, då han svepes. Sm.
Väv-skinn, n. förkläde af fårskinn, som
fruntimmer bruka vid väfning. G.
Väv-ställ, s. stilla.
Väv-stötta, f. sidostycke af en väfstol.
Väv-stö(d), n. id. Vg. Vöv-stórre, m. id.
Sk. (Ox.). N vævstøre, f. pl.
Väv-tämpel, s. tämpel.
Öv, n. 1) inslag i väf. Bl, sm., hl. Öv, m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0863.html
