Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Ä
- ÄLT ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ÄLT
mej", Ög., sm.; 4) hafva frossan. Sdm., ul. Fn.
elta, v. a, a) jaga, jaga efter, förfölja; b) älta.
Älta 2, f. 1) (såsom i riksspr.) ett slags
oregelbunden barnfrossa; deraf a) lönn-älta, f. en
feber hoa barn, hvilken tros förebåda ältan.
Sdm.; b) ält-gräs, n. Ranunculus Flammula.
S. Dl, ul. (Gl. sv. [Frankenius, Bromel,
Tillandz] älte-gräs); c) ält-stenar, m. pl. små
stenar af slät trapp, utmärkta af håligheter:
hängas på barnens bröst och tros bota för
ältan. Ög.,nk,; 2) en klump af sammansmält
järn. Sm.; 3) sammansmältning, hoprörning.
Kl.; 4) så mycket (murbruk) som på en gång
ältes. Vg. Fn. elta, f. ältning.
ÄLTER, älter-hudda, s. emter.
ÄL-TRÄGG, s. trägg.
ÄLV (def. älven, plur. älvar), m. 1) eg. (såsom
i riksspr.) elf, flod; deraf älv-mäl, m. grusig
strand vid en elf. Hs. (Ljusdal). Jfr mal, sid.
424; 2) ett manligt vattenväsen. Synes från
början vara källans och det rinnande vattnets
naturväsen, men förblandas i folktron med necken
eller det stilla vattnets naturväsen. Han är
hufvudman for de manliga älvar (alfer) och
qvinliga älvor, åt hvilka våra hedniska forfäder
egnade blot- och offerdyrkan i älva-blot-källor och
på älve-stenar. Man har trott att älven
eftersträfvade beröring med menniskorna samt att han
kunde få magt med qvinnor och med dem afla
barn. I nuvarande folktron lefver älven
förnämligast genom det s. k. älva-spelet. Han anses
vara den ypperste fele-karl eller lekare på fela
(fiol). Vanligen sitter han och leker utanför
vassen vid sjöalandet eller på en sten i forsen vid
qvarnfallet. Den lek eller melodi, som han
spelar, kallas älva-leken och säges ega en underbar
ljufhet. I början ljuder spelet helt sakta, men
stiger allt högre och högre, fängslande lyssnarens
håg och sinne med en så förtrollande magt, att
han blir alldeles förvillad och slutligen vill gå i
sjön. I sägnerna förekommer ofta, hurusom, när
älven begynt spela, mjölnaren skyndat sig att
rycka ut nyckeln till qvarnhuset, för att icke
dansa i sjön, och sedan dansat hela natten med
skäppan i famnen. Äfven förtäljes om vissa
berömda fele-karlar, som lärt spela af älven eller
necken, att de vid något gladt gille glömt sig
derhän, att de begynt spela älva-leken. Denna
lek har många olika skiftningar, af hvilka blott
tio må spelas. Ty när spelemannen kommer till
det elfte omslaget eller skiftet, så begynner han
sjelf att dansa, och af dem, som lyssna till, kan
icke heller någon hålla sig ifrån att dansa, utan
der dansa unga och gamla, bord och kärl och
allt som icke är väggfast, tills hela
gästabudslaget dansar ner i sjön; derest icke någon kommer,
som skär af strängarne på fiolen. Man har
fordom trott att älven egde en honom särskildt
tillhörig eller helgad boskap. Ur-oxen (Bos urus)
har i Värend varit känd under namn af
älva-okse och gamla skånska folksägner förtälja om
elle-kor. Hyltén-Cavallius, Värend 1, 249—252.
Jfr ellen. Fsv. ælf, f. elf. VGL. St Rimkr. 35: 2.
ÄMBETS-KÄRAR, b. embetsmän.
ÄMMAR, ämmer, änbar, n. ämbar, vattenspann.
Svea-, Götal. Fsv. æmbar, n. ämbar. Legend. 1,
414. Svenske Harpestreng, id. 61. Stads L. B. B.
22; æmber, n. id. Bjærk. R.; fnsax. embar,
ember; lt amphora; gr. αμη vattenämbar; gael.
emhar.
ÄMMÄN, s. ljosämmen, s. 407.
ÄMMÖNÖ, adv. tom förstärker uttrycket. "Ja
sprang allt hva ja ämmönö órka". Gstr.
ÄMTA, v. a. 1 ämna, laga till, ärna. Vg.
Fn. efna, fullgöra.
ÄMTER, s. emter.
ÄN 1, konj. men, utan. Hs. Fsv. æn; fn.
en, enn.
ÄN 2, s. en.
ÄNDE, m. (såsom i riksspr.) det yttersta af
rum, antal, tid eller fortvarande. Ann, m. slut.
"Dä gikk om änn för’en", han blef fattig.
"Hästen ble óm änn", hästen dog. Ög. "Vara óver
änne", vara på benen, vara så frisk, att man kan
gå uppe. Sk. "Barnet vill gerna vara å änne",
vara uppe, icke lägga sig. Ög. Fsv. ændi, m. ÖGL.;
fn. endi. m.; d., nht. ende: moes. andeis; skr.
anta.
Bak-änne, s. bak.
Lykt ände, m. 1) slutände i en väf; 2)
ljusbit att sätta i lyktan. Sm.
Ut-ända, v. a. 1 bringa till slut. Sm.
Ut-änndes (utännes, utänne, uiäne), adj.
indicl. & adv. alldeles till ända, alldeles slut.
"Hä jär utänndes mä’n", det är alldeles slut
med honom; "utännes go, vakker, ful, snål".
"Han arbäit utännes", oupphörligt. Vb.
Utände, utende, utendes. adv. oändligt, ofantligt.
"Utende fin, klen, vakker". Sdm., ul., fl. (Nl.).
Utänne, id. Ög.
Ända, v. n. 1 säges om det, som snart kan
slutas. "Dä änder så litet", det gagnar intet,
jag ser ej något slut. Ul. Änna, v. n. 1
drifva ; om spinnrockar, hästar m. m. Änna, v.
imp. 1. "He änne inte", det tar ingenting,
det lider ingenting, går söligt. Hs. (Db.).
Ända el. änna, adv. alldeles, riktigt,
mycket, just. "Dä va änna så. Dä va änna bra.
Ho e änna stor". Bhl., vg., sm. Kavännä, id.
Nk. Ända ut sóm, alldeles som. Vb. Änna
te, 1) genast, på stunden. "Ja går änna te";
2) just nyss, för ett ögonblick sedan. "Han
kom änna te". Bhl. "Änna nu", id. Vg.
(Elfsb.).
Ända-gärdes-gård el. änna-gård, m.
gärdesgård med kort gärdsle, hvars alla ändar stå
i jorden och sedermera snedt uppåt. Sm.
Ändes, adv. på längden, från ena änden
till den audra. Ul.
Änd-för, adv. långsåtgående. Kl. Ändlångs,
adv. långsåt, långs efter, utåt hela långsidan.
Svea-, Götal. Fn. endelangr.
Änd-gruva, f. en grop i kolmila, der
stybbet legat. Vm. (Norbergs s:n).
Änd-skótt, adv. tvärtför en ände. Ul.
Ändteligen, adv. säkert, visserligen. S. Sk.
Änd-tjókk, adj. som är lika tjock i ändan;
om stockar. Hs. (Bj.).
Änd-trä, n. den jämna ytan på en afsågad
träbit. Sdm.
Ändug, adj. snabb, rask, som hastigt slutar
ett arbete. Hj.
Änna-fram, adj. bakvänd i tal och skick;
som ej förstår att iakttaga vanlig
återhållsamhet i sina yttranden. Vg. (Vadsbo).
Änna-klämd, adj. ängslig, rädd, villrådig,
oroligt fikande efter något. Götal.
Änna-mätt, adj. hastigt afsmalnande åt
ändan; om dåliga träd. Hs. (Db.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0876.html
