Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
— Det är så mycket, så jag vet verkligen inte
om jag kan tala om det, lilla du.
Men där var en tvekan i hans röst, en längtan att
tala. Hustrun märkte den och hon viskade:
— Allt kan du säga till mig. Hör vi inte ihop?
Ska en gift man bära sina sorger ensam?
Denna förtroendets stund var underbar och för-
färlig. Aldrig hade mannen så fullkomligt överläm-
nat sig åt henne, aldrig såsom nu sökt henne med
kropp och själ med denna vildhet, gråt och jubel.
Och aldrig hade han lyssnat till vad hon hade att
säga med en sådan ödmjukhet, som då hon sen låg
där i hans armar och talade och lade ut sin syn på
deras problem.
— Men Anselm, sade hon så högt och ivrigt, att
Märta vaknade upp ur sin oroliga sömn, har inte
barnet visat oss vägen på ett underbart sätt? Du
är alltid så rädd för vad hon kan ha för anlag och
det förstår jag bättre nu, men det var väl inte bara
en slump att det barnet slog omkull spöpålen? Utan
ett Guds finger, vad? Jag tror att du ska söka dig
till Nordala och sätta foten på de där hemska min-
nena. Det är väl på tiden nu, eftersom allt det där
är så väldigt längesen.
— Åja, inte så länge precis. Spöslitningen kan ha
skett i början på det här århundradet.
— Men Anselm, om några månader är vi ju fär-
diga med det där otäcka artonhundratalet och ska
börja med år nittonhundra. Var nu modig, älskade
2. — IP äg ner, Dialogen fortsätter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
