Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
vilket gör det hela ännu märkvärdigare. Men ändå,
redan första gången jag råkade i förlägenhet då
sorghatten höll på att blåsa av mig, var där en man
vid min sida som hjälpte mig. Och sedan har det
alltid varit någon ända till nu.
Hon hade vid resans början gjort sig mycken oro
för tågombyten och biljetter och tullar och bilar, en
oro, som visat sig onödig. Kanske var det lika onö-
digt att vara så rädd för att möta Gustav? Varför
skulle han inte bli lika god mot henne som alla andra
män varit? Ja, alldeles säker kunde hon inte vara.
Gustav höll styvt på att bli åtlydd, och han kunde ha
rätt att säga nu: om du inte tvingat dig till att stanna
kvar vid Medelhavet, då jag for hem till riksdagen,
så hade vi inte förlorat vår son.
Detta var ju riktigt, så långt som ett sådant på-
stående kan vara riktigt, ty en vecka efter det hon
blivit ensam med barnen, medan hon gonade sig som
bäst över att inte sitta på det kalla, ensliga Dunge,
insjuknade den lille i matförgiftning och dog. — Ger
han mig verkligen skulden för Stures död, då vet
jag inte hur jag ska kunna leva mer.
Men hon fick nästan ont samvete över sina natt-
liga misstankar, när hon såg honom stå där på per-
rongen och sträcka ut armarna för att ta emot henne
ur sovvagnskonduktörens händer. Ty han hade sitt
snälla ansikte och förde henne varsamt och ömt
genom den hårda mörka morgonen hem till Dunge.
Det enda som påminde om hans härskarställning
var att han tvingade henne att skiljas från skrinet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
