Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
När han hade berättat det, gjorde han ett litet
uppehåll, mor trevade efter hans hand, fann den
och tryckte den hårt. Och då förstod han att han
kunde fortsätta.
Hon böjde sig ner över honom, han gjorde sin
högra arm fri ur täcket och slog den om hennes hals,
och så låg de där kind mot kind i mörkret. Den död
på arenan han talade om skrämde henne ej. Ack
Torkel, min gosse, min gosse, mina drömmar voro
grymmare, hopplösare än dina, du är mera barnslig
än jag och vis. ”Får jag ha mina golfbyxor, får jag
dö för folket?”
Med en gång voro de inte bara två, inte bara två
drömmare som sökte skydd hos varandra. Där var
ett tredje väsen tydligt förnimbart i rummet, ett
som Var verkligare, som omslöt dem båda två, över-
flödande, upplysande som ett solsken som bryter in
i mörker, men långt verkligare, mera genomträng-
ande, bärande, skyddande än så.
Det var det Svar, vilket människor i släktled efter
släktled ständigt vittna om att de mottagit, då de
ropat ur sin djupa nöd. Som de försökt uttrycka i
ord, i namn, i sång, i bild, i trosartiklar men ännu
aldrig lyckats utan att göra det mindre än det var
i sin väldiga tysta närvaro.
För modern var detta en fullkomligt ny och oer-
hörd erfarenhet, men hon hade heller aldrig varit
så nära döden och kärleken. Hon frågade inte om
sonen erfor detsamma som hon, ty det syntes i denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
