Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rummet fullt av reflexer och hieroglyfiska skuggor från
tvärbjälkar och sneda väggar.
Interiören liknade de främmande och fantastiska
bilder som ibland komma fram ur modernt
filmreportage, när kameran riktats in från en plats där
ingen täckts sätta en kamera förr.
Den egendomliga samlingslokalen tycktes först
vara nästan tom men i själva verket sutto många
människor där, gömda i arkitektens vinklar och
vrår. Dessa platser hade först blivit upptagna, ty
där var man som en radiolyssnare, osedd men ändå
mittibland de andra.
När den utsatta tiden var inne var rummet
alldeles fullt, och Märta och Svarta Sara hade hjälpts
åt att bära in ytterligare många halmsitsade stolar.
Vad var nu detta för folk? tänkte Signe Dufva
och Stina Ek, båda lika främmande för denna miljö,
fast den ena kom från Asien och den andra från
Dunge i Nordala socken, Gustavsfors län.
De försökte lyssna. Stina hörde grannen säga till
sin granne: Kommer du ihåg sist, det var en ryslig
öppenhjärtighet. Jag skäms när jag möter på gatan
folk som hörde vad jag sa. — Du sa väl inget
farligt. Du sa: jag är en flod som löper ut i sanden.
Det är vi väl alla.
Just som mötet skulle börja, kom Märta fram och
satte sig mellan fru Dufva och sin mor. Till den
förras stora lättnad.
— Vad är det här för konstig lokal? frågade fru
Dufva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
