Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Skeppsbrottet på ämbetsmannabanan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKEPPSBROTTET PÅ ÄMBETSMANNABANAN. 41
åstadkomma en gemensam förening för hela provinsen Bran-
denburg. Detta förbjöds dock af FEichhorn; besökandet af
större möten skulle nämligen vålla de fattiga folkskol-
lärarna allt för stora kostnader, förvirra deras tankar och
möjligen förleda dem till hvarjehanda obetänksamheter; för
deras uppbyggelse lämpade sig då mera smärre samman-
komster, ledda af någon prästman i sådan anda, att del-
tagarnas sinnen ej vändes ifrån det stilla och tysta arbete
inom församlingens trånga krets, hvilket ensamt kunde
lända till deras egen båtnad och deras förmäns belåtenhet.
Samtidigt härmed erhöll Diesterweg en allvarlig erin-
ran att i sin litterära värksamhet iakttaga den varsamhet,
som ’ höfdes hans ämbete. År 1844, sedan han efter för-
tjänst besvarat Piepers anfall, förnyades denna erinran
med ännu starkare eftertryck. Vederbörande togo för
gifvet, att en man, som visade sig så frimodig i det
offentliga, där han dock visste, att tusende ögon vaktade
på honom, skulle uttala sig ännu hänsynslösare, då han
befann sig 1 kretsen af sina lärjungar — en slutsats som
var alldeles falsk, men från deras synpunkt helt naturlig,
då ju erfarenheten hvarje dag visade dem, att personer,
som hemma i sitt hus voro "brandröda’, dock officielt rent
af öfverbjödo hvarandra i fjäsk och kryperi. Gång på
gång blef därför Diesterweg inkallad inför skolstyrelsen
och förmanad att afhålla sig från inblandning i alla sådana
ting, som ej tillhörde hans ämbete, och man lät honom
förstå, att om han ej tog sitt förnuft till fånga, skulle han
blifva tvingad att taga afsked. Då han nu var pedagog
med lif och själ och med rätta såg sin egentliga lifsupp-
gift just i lärares utdanande, brukade han till en början
efter hvarje sådan varning fatta en allvarlig föresats att
«pättra sig" och att förlägga sitt samvete till minister-
hotellet samt till den höglofliga skolstyrelsens gröna bord.
Men det märkvärdiga var, att så snart han åter fick pen-
nan i sin hand, så voro alla ministrar, öfverpresidenter
och inspektörer med ens förgätna, och endast saken själf
stod för hans öga. Och därför, sade han sedermera, gick
det också som det gick, "mig dref en oemotståndlig makt,
jag måste fylla mitt öde”. |
De bändelser, som närmast beseglade detta, voro hans
uppträdande inom Berlins "lokalförening för arbetsklassens
väl" samt det af honom utfärdade uppropet till firande af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
