Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigrid Storråda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När drottningen seglade förbi Kullaberg, kom
Kullamannen ut ur sin bergshåla. Och han lät det svarta berget
öppna sig, så att hon såg hur guld- och silverådror löpte
fram där inne och fägnades åt hans rikedom.
Då Storråda for förbi Hallandsfloderna, sam strömkarlen
nedför sina forsar och fall och kom ända ut i älvmynningen
och spelade på sin harpa, så att skeppen dansade på vågen.
När hon seglade fram under Nidingarnas skär, lågo
havsfruarna där och blåste i snäckor, så att vattnet sprutade upp
till höga skumpelare.
Men då motvind blåste, kommo leda troll upp ur djupet
och hjälpte Storrådas skepp fram över vågorna. Somliga
lågo vid aktern och sköto på, andra togo rep av sjögräs i
munnen och spände sig för skeppet som hästar.
De vildaste vikingar, som kung Olof inte ville tåla i
landet för deras ondskas skull, kommo roende mot
drottningens skepp med seglen nedfällda och änterbilorna höjda
för att börja strid. Men när de kände igen drottningen, läto
de henne fara vidare oskadd och ropade efter henne:
— Vi dricker en skål för ditt bröllop, Storråda!
Alla hedningar, som bodde utmed kusten, lade ved på
sina stenaltaren och offrade både får och get till de gamla
gudarna, för att de skulle stå Storråda bi på hennes färd till
den norske konungen.
När drottningen seglade uppför Nordre älv, kom sjörået
simmande utmed skeppet, sträckte sin vita arm upp ur
djupet och räckte henne en stor, klar pärla.
— Bär denna, Storråda, sade det, så att kung Olof må bli
intagen av din skönhet och aldrig kunna glömma dig!
Då drottningen hade kommit ett litet stycke uppför älven,
hörde hon ett starkt brusande och buller, så att hon undrade
om hon skulle möta ett vattenfall. Ju längre drottningen
kom, desto mer tilltog larmet, och hon trodde till sist, att
hon skulle komma mitt i en stor slaktning.
Men när drottningen hade rott förbi Gullön och svängde
in i en bred bukt, såg hon det stora Kungahälla ligga på
älvstranden.
Staden var så stor, att hon inte kunde se så långt uppåt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
