Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Astrid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tjuv, som hon var. En härdad kämpe som Hjalte måste
stöna av smärta, då han betänkte vad Ingegerd hade lidit.
Men Astrid hade ingenting känt. Mitt i den ädla ungmöns
smärta hade hon kommit grymt förslagen och endast sökt
sin fröjd. Å, ve Astrid, ve henne!
Astrid hörde Hjaltes röst sänka sig till så dyster vildhet,
som om han hade mumlat fram en trollsång.
— Du är det, sade han till henne, som har förvrängt min
skönaste dikt. Ty den skönaste dikt, som Hjalte skald har
diktat, var den, att han skulle sjunga samman den frommaste
av kvinnor med den ypperste av män. Men du har förvrängt
den dikten och förvandlat den till ett narrspel. Och jag ska
straffa dig, du avföda av Hel. Jag ska straffa dig, liksom
Gud fader straffade den frestaren, som förde in synden i
hans värld. Jag ska straffa dig.
Men bed mig inte, fortfor han, att jag ska följa dig,
kvinna, för att skydda dig för dig själv! Jag tänker på
prinsessan, hur hon lider av denna lek, som du driver med kung
Olof. För hennes skull måste du straffas liksom för min.
Och jag ska inte följa dig för att förråda dig. Det är min
hämnd, Astrid. Jag ska inte förråda dig.
Du får fara in till Kungahälla, du Astrid, och om du
inte talar av dig själv, får du bli kungens brud. Men sedan,
du orm, ska straffet gripa dig. Jag känner kung Olof och
jag känner dig. Så tungt ska ditt liv varda, att du önskar
dig döden varje dag.
När Hjalte hade sagt detta, vände han sig från henne och
gick.
Astrid satt stilla en lång stund och tänkte på det hon hade
hört. Men så kom ett löje och överfor hennes ansikte. Han
glömde, den gamle Hjalte, att hon hade prövat alla lidanden,
att hon hade lärt att le åt plågor. Men lyckan, lyckan hade
hon aldrig prövat!
Och Astrid reste sig och gick ut i tältöppningen. Hon såg
den bistre Hjaltes skepp styra mot väster mot det dimhöljda
Island, som med köld och mörker välkomnade sin
vittbereste son.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
