Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drottningen på Ragnhildsholmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Åter såg han sig omkring, men allting var sig likt, och
han märkte, att till och med den eljest muntert glittrande
älven flöt fram mörk som en natt mellan sina vasstränder.
Han blev så nedslagen, att allt han ägde syntes honom
fult och värdelöst. Han tänkte på sin välbyggda kungsgård,
såsom om den vore en usel skogshydda. Alla hans segrar
byttes i nederlag, och alla hans undersåtar tycktes honom
vara nesliga bovar eller fattiga tiggare.
”Men allt detta ginge väl an att kämpa med”, tänkte han.
”om jag inte hade min drottning. Det är det hårdaste av
allt. Det kan vara tungt nog att leva, utan att jag också ska
pinas med att tänka på en kvinna. Den omsorg jag bär för
riket är sådan, att den inte lämnar mig en lugn stund. Och
dock fordrar människorna av mig, att jag ska lägga på mig
en ny börda.”
Ty det förhöll sig så, att kungen var gift med en norsk
kungadotter, som var både rik och mäktig, men olyckan ville,
att kungen hade blivit vigd vid henne, redan då hon var ett
barn.
Man hade måst ställa det så, för att ingen annan skulle
komma och ta bort henne, men nu syntes det kungen, att
han vida hellre hade velat gå miste om henne.
Alltsedan bröllopsdagen hade drottningen bott på en liten
klippholme, som låg ute i Nordre älv mittför Kungahälla
och kallades Ragnhildsholmen. Där hade man byggt upp ett
torn av sten, för att hon skulle kunna växa upp där i all
trygghet, till dess att hon bleve så gammal, att hennes man
kunde föra henne till sitt hov.
Men kungen hade hela tiden suttit hemma i sitt rike, och
de hade alls inte råkats. Och fastän kungen väl visste, att
drottningen var vuxen och fastän många påminde honom om
att han nu borde föra hem henne, så kunde han inte komma
sig för att hämta henne till hovet.
Han skyllde på uppror och han skyllde på svår tid, och
år efter år lät han drottningen leva kvar i det grå tornet
med några gamla fruar, som aktade på henne, och med
intet annat att se på än den gråa älven.
Nu var han äntligen på väg för att hämta drottningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
