Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drottningen på Ragnhildsholmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men då han under vägen hade tänkt på henne, hade ett
sådant missmod fallit över honom, att han hade skilt sig från
sitt följe för att få rida ensam och ostörd kämpa med sorgen.
Han kom nu fram ur albuskarna och red ut på en vid äng.
Om det hade varit sommar, skulle han där ha sett stora
hjordar av kor och får, men nu var där alldeles öde,
ingenting annat att se än upptrampad mark och avbetade
grästuvor. Och kungen sporrade hästen och red över ängen, så
fort han kunde, för att inte hinna att bli mer missmodig, än
han redan var.
Han var en tapper man, och hade det varit så, att
kungadottern hade suttit fången i ett förtrollat slott, där jättar
och drakar hade vaktat henne, så skulle han ha kommit
ridande i sporrsträck för att befria henne, men nu var
olyckan den, att hon satt väl förvarad i sitt torn och väntade
honom och att ingen i hela vida världen nekade honom att
äga henne.
Han ångrade bittert, att han allaredan hade gift sig med
henne.
— Allt, som är stort och stolt och fagert, det nekas mig,
sade han. Inte en gång det skänkes mig, att få kämpa och
tävla om min hustru.
Han red allt långsammare och långsammare, ty nu löpte
vägen upp på en brant bergkulle, och där nedom vidtog
Kungahällas långa gata.
Men uppe från toppen av kullen såg kungen tydligt
framför sig den lilla Ragnhildsholmen, där hans drottning
satt och väntade honom.
Han såg hur dyster den låg mitt i den svarta älven, han
såg gråa torvvallar löpa fram över den avvissnade marken,
han såg tornets gråa stenväggar. Alltsammans syntes honom
hemskt och avskräckande.
Det fanns inte en ljungtuva, som rodnade emot honom,
inte ett grönt strå, som lyste på vallarna. Hösten hade gjort
sin sak med nit och allvar, då den hade gått fram över landet.
Men det, som kungen längtade efter, var blixtrande rött
och skarpt svart, som skiftar i guld, och han tyckte sig se,
att här inte var rätta platsen att finna det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
