Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Berömmet har tystnat — fort nog för den som ej
ihågkommer, huru likgiltigt sorlet över graven är för slumraren
därnere.”
När Geijer yttrade de orden i sitt minnestal, hade ännu
icke ett år förflutit, sedan Wallins stoft fördes till den
sista vilan i kyrkogården utanför Haga grindar under ett
deltagande, som svenska folket icke i mannaminne visat vid
någon enskild mans bortgång. Redan samtiden undrade över
att denna känslovåg så snart ebbade ut och att det med ens
blev så tyst kring ett namn, som nyss förts så högt av alla
ryktets och berömmelsens vindar.
I viss mening är Johan Olof Wallin levande så som ingen
annan av vår litteraturs stora klassiker. Även den andligt
fattigaste, som annars icke har någon andel i vår odlings
litterära skatter, gömmer nog i sitt minnes förråd en eller
annan strof ur Wallins andliga diktning. Och söker man
efter ett allmängiltigt och oomtvistat uttryck för nutida
svenskars religiösa tro och bekännelse, bör tvivelsutan ”Var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
