Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
språket utväljas de höga och behärskade uttrycken, det får
hos stilens stora representanter — en Racine, en Schiller,
en Goethe, en Grillparzer, en Tennyson, en Runeberg —
en enkel och ren, men verkligt förnäm prägel, utan att bli
för blekt eller marmorkalit; men kan hos de ringare sjunka
ned till monotoni eller trivialitet.
Mot en urvattnad och urartad idealstil, som blivit abstrakt
och onaturlig, framkommer som berättigad reaktion en
realistisk stil. Vi se detta i den burleska litteraturen under
1600-talet i Frankrike, vi se det hos storm- och jäsningstidens
dramatiker i Tyskland under 1700-talets senare del, vi se
det hos de yngre nyromantikerna under 1800-talet, särskilt i
Frankrike, likasom i »das junge Deutschland»; hos oss se
vi denna företeelse hos Almqvist och 1840-talets liberalistiska
litteratur och till sist — i anslutning till den franska
naturalismen efter Balzac, Flaubert och Zola — hos Strindberg
och »80-talisterna». Realismen, som vill vara fullständigt
objektiv, utgår från och fördjupar sig i en trogen
naturobservation. Står realisten helt på den naturalistiska
världsuppfattningens botten, så vill han endast syssla med sinnligt
påtagliga verkligheter; han känner ingen annan sanning, men
denna fordrar han hänsynslöst. Han förfar, enligt Zola (i
Le roman expérimental) som anatomen eller
undersökningsdomaren för att få fram så gott som vetenskapligt
omsorgsfulla »veristiska dokument». I denna sin tendens blir den
naturalistiska realismen starkt individualiserande. De små och
tillfälliga dragen få brett spelrum, miljön blir ofta
huvudsaken. Här ligger då faran nära att befordra detaljstudiet
på det helas bekostnad, att gå upp i analysen men försumma
syntesen. Naturalisten dröjer i det vardagliga, och om
detta överskrides, går han gärna till det undermåliga, min-
Wrängel, Dikten och diktaren. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
