Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
konsonantljud i de rimmande stavelserna lika, göra snarare
ett torftigt intryck, då den väntade växlingen uteblir; och är
då tonhöjden jämte accentueringens art en annan — såsom i
verbalformen »svängen» rimmande med substantivet i bestämd
form »svängen» —, så uppkommer dessutom en orenhet för
örat. Rimordet bör helst vara ett ord som för meningen
har en särskild vikt. Däri »bör återgivas hela versens halt
liksom komprimerad som klang», säger E. Geiger *). Denna
fordran är dock alltför sällan uppfylld; mestadels får rimmet
utvecklas för sig utan att i klangen avspegla diktens inre liv.
Under 1700-talet hade sinnet för språkets
klangverkningar blivit trängt tillbaka, också språkets ljudförhållanden
ledo av torrhet, och rimmen dunkades fram med enformiga
slag. Det är mot detta som G. Regnér vände sig i sitt tal
i Vitterhetsakademien »om språkets estetiska värde» (1805),
där han klagar över att »harmonien» försummas i vårt, liksom
i allmänhet i de nyare språken, under det att de gamle,
särskilt grekerna, uppdrevo språkets musikaliska kvaliteter. Ett
uppfriskande arbete hade emellertid då redan begynt hos oss.
Thorild hade ju icke sinne för en regulier ljudskönhet; men
väl för karaktäristisk klang, såsom t. ex. hans dikter Forsmark
och Harmen visa. Lidner var en större konstnär också i
avseende på språkets musik; hur ypperligt målas icke
stämningen i Yttersta domens begynnelseackord: »Han öppnar
gravens port, de tröga gångjärn knarra» etc. Och så kom
Franzén med sin mjukt klingande lyra. Nyromantikerna
gåvo uttryckligen klangen sitt erkännande, och även på det
språkmusikaliska området skulle symboliken genomföras,
Atterboms dikt Allegro och Adagio blev i detta avseende typisk.
Också av senare, mindre romantiska tiders författare har
språkets musik odlats i vers och även i prosa. Jag kan erinra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
