Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
raturens förnämsta gestalter, såsom en Don Quixote, ligger
bakom det löjliga ett storslaget patos, som höjer gestalten till tragik.
3. Det elegiska, det sentimentala, det rörande och
det tragiska.
»Den är störst som starkast blöder», sjunger Bo
Bergman i en av sina vemodsmättade dikter. Likaså tidigt som
livets glädje har dess smärta utgjort den mark, varur diktens
blomster uppspirat, ja kanske tidigare, kanske mera
ursprungligt och djupgående. För mången har det varit såsom Per
Hallström vittnar om Inspirationen:
Sorgen räcker bättre till
att i stunder tunga
gripa hårt om hjärtats sträng,
tvinga en att sjunga.
»Hur vinner man människorna säkrast, nämligen de
bästa?» frågar Vilhelm Ekelund (Böcker och vandringar)
och svarar: »Genom att hålla det stora och mörka, det mörkt
stora upp för deras blick».
Lidandets och dödens problem äro eviga källor till
grubbel som till sång. I all religiös kult ingå också patetiska
och tragiska moment, och i särskilt hög grad ha dessa bildat
utgångspunkten för diktningen (se ovan s. 3); själva namnet
tragedi, av TQayog (offer-)bock, erinrar därom. Ett viktigt
led i den kultiska utvecklingen har också hos alla folk varit
dyrkan av de avlidnas andar, och den treniska poesien —
gravkväden, sorgesånger med även episka och dramatiska
element — är en av diktkonstens mest ursprungliga och
viktiga grenar.
Den antika världen var icke ensamt utmärkt av den
ohämmade livsglädjens styrka. Ett vemodigt drag vilar ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
