Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251
ända från Shakespeares dagar företrädesvis riktat sig på
målningen av själsrörelserna, som framträda i handling, och i all
synnerhet gäller detta det nyare dramat efter Kleist och
Hebbel. Men dramat ger i regeln »en färdig karaktär i en
avgörande handling». En utförlig själsmålning i dramats
form kan blott lyckas för den store mästaren: så har Kleist
skildrat Penthesilea, den i stolthet och lidelse storslagna
ama-sonen, som älskar Achilles, men blir grym i sin sårade kärlek,
skändar hans lik, faller samman av grämelse och ånger och
dör — en den mest gräsliga, men också mest gripande
framställning, vari skalden lagt ner sin egen tragiska stämning.
Och i en sådan själsmålning som Hamlet, där en ädel, rikt
begåvad natur under livets prövningar blir bitter, skeptisk
och grubblande, för att till slut i en våldsam handling draga
in den stora ofärden, står handlingen tillbaka för djupsinnet, den
-psykologiska rikedomen och den poetiska glansen. När annars
en karaktärs utveckling i dramat skildras, sker det vanligen
blott för att förbereda upplösningen och katastrofen, vilken då
kan — såsom i Ossian-Nilssons Tigerhuden — framkallas
genom ett plötsligt omslag. Ett biografiskt drama blir
vanligen misslyckat, liksom dramatiseringen av en roman.
Rostands romantiska Cyrano de Bergerac saknar också dramatisk
slutenhet, sista akten verkar som en lyrisk epilog. I dylika
dramer är det lyrismen, den poetiska stämningen, som bär upp
det hela, vi se det redan i Calderons Livet en dröm, som
skall åskådliggöra hjältens utveckling till en rättrådig furste.
Och det dramatiska får då ofta vika för det idéfyllt lyriska,
såsom i Goethes Faust eller Ibsens Peer Gynt.
I en betydande grupp av dramer, bland dem många
av diktningens förnämsta skapelser, blir hjälten bäraren av
en stor allmän idé, etisk eller social. Han strider då icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
