Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172 EMMA.
VII.
Förgäfves, Emma, tog jag mig till vara,
när sist med dig jag satt inunder linden.
Du såg min sorg, och sade: »öfvervinn den!»
och blott med tårar kunde jag dig svara.
Jag kände, när jag såg de ögon klara,
de mjuka lockar fladdrande för vinden,
den fina purpurn på den hvita kinden:
»skön såsom än kan blott en ängel vara».
På linden, ack! än samma blommor hänga,
men skild är jag från alla mina himlar,
mitt ankar lyftadt re’n till vida färden.
Jag skall se haf, där seglare sig tränga,
se mången stad, som full af mänskor vimlar;
men, utan dig, en öken blir mig världen.
VIII.
Jag står vid rodret uti nattens timma,
jag hör hur bränning sig mot bränning bryter,
jag hör hur stormen uti tacklet ryter,
och rimdt omkring mig är blott natt och
dimma;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
