Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
afsigt att ingå i nykterhetsföreningen och bestämt det högtidliga
steget till en yiss dag kl. 3 e. m., att han ännu, sedan klockan
slagit, befans sittande vid ett litet glas och på frågan, om det
icke skulle bli något af, leende svarade: »Jag måtte väl
åtminstone ha akademisk qvart!»
Den akademiska qvarten vardt något lång; men hvad han i
sådant fall felat, har han i många delar fått bittert umgälla, och
om äfven den enskilde rättvisligen får sjelf svara för sitt lifs
utveckling, må man dock aldrig glömma, att han i många fall ar
en frukt af sin tid och sin omgifning, och Nybom har nog rätt,
när han förtröstansfullt som ett ångrande barn säger: »Vår Herre
ar ingen pedant»
Att han för Öfrigt sjelf har en lefvande känsla både af sitt
ansvar och sin ställning till de flydda idealen, derom vittna några
af Bidderstad anförda bref, ur hvilka vi till sist meddela ett par
utdrag. I ett af dem heter det:
»Du skall %göra rättvisa åt mina bemödanden; du skall
kanske, om du dömer, likväl ej fördöma; du skall se den oroliga,
rörliga känslans purpurtråd, som genomlöper hela mitt väsen,
af-slöjas här, väga den på hjertats vågskå] och förlåta; du skall se,
att jag åtminstone ädelt ville det rätta och goda, om ock
mensk-lig svaghet motarbetade utförandet och den svallande känslan
sprang öfver målet och måttet. Du skall finna, att jag var och
må hända blef min skaldeelds offer. Himmelens eld förtärde ett
bräckligt jordiskt käril.»
I ett senare bref af den 10 Februari 1872 skrifver han dessa
gripande ord, med hvilka utgifvaren vill sluta, ty det är
tillbörligt, att skalden, då han ännu lefver ibland oss, har sista ordet
i afseende på sig sjelf:
»JS[u är jag gammal», skrifver han, »och ser verlden
annorlunda än förr. Många af mina forna vänner äro döde, andra
innehafva höga befattningar i statens och i kyrkans tjenst, några
hafva såsom bibelns Jonas blifvit kastade öfver bord, och slutligen
— huru många hafva ej glömt sångaren med ungdomslyran! Sådan
är ödets lek. Jag krymper allt mera tillhopa inom mitt eget
skal, söker ej några nya vänner, utan rufvar på’ gamla minnen.
Det är en stannad Olymp, denna mina minnens verld, icke ett
benhus. I mitt hjerta dör ingen, som en gång lefvat upp deri.
Visserligen fylles min själ, då jag kastar blicken omkring mig,
understundom af en bitter känsla, och må hända faller äfven då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
