Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
235
I mina stjernor gick jag tyst och läste,
Hur yreda blixtar kring"min krona fräste.
Då kokade all elden i min barm,
Jag kände mig så fattig, ja, så arm,
Att ingen menniska på jorden var,
Som sådan törnekrona bar.
Min kronas guld min hjerna brände,
Jag helvetet i alla nerver kände,
Jag rusade i vanvett efter blod, —
Jag, stackars tok, jag trodde, det var mod.
Och snart nog stod jag arm och öfvergifven,
Min dom stod i min broders hjerta skrifven,
Han, bödel, kom med giftet: kungen dog,
Och brodern satt på Sveriges tron och — log.
Kanske ... min broder Johan, månn’ du log,
När som din bror för sina synder dog?
Nej! Det är alltid ljufligt krona bära...
Den klämmer ofta — det fick du nog lära:
Jag föll, jag skyldig var, — det måste ske —
Men i mitt fall jag bad: förlåtelse!
Ja, måtte du ur grafven mig förlåta,
Som Gud och Sverige re’n förlåtit mig!
Då skola stenarne af glädje gråta,
De brustna hvalfven skola tacka dig.
Hvar liten fogel har sitt tysta näste,
En öfvergifven konung intet har.
Jag hade dock ett näste och ett fäste,
Som starkt och ointagligt var; —
Det enda bladet i min lefnads lycka
Förmådde ingen kung ifrån mig rycka.
Det nästet var en nordisk flickas hjerta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
