Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och börjar så som vanligt i bokars hägn sin gång,
Vid hafvets unga jungfrurs, vid näktergalars sång,
Och drömmer vakande idyllens drömmar.
Nu höres uti fjerran ett doft, ett sällsamt gny: —
Är det väl åskans hemska dån, som talar?
Är det väl måsars skri, när de öfver vattnen fly?
Förhärjar någon störtflod lugna dalar?
Nej, tjusande huldinna, dig gäller stormen nu.
Hat är en våldsam kärlek, och så är älskad du:
Så älskar en örninna skogens dufva.
Slut är det på idyllen. — Svärd griper vågens brud:
Se, drömmerskan förbyts till lejoninna.
Nu sina liljelemmar hon snör i sköldmöns skrud,
Som dödens facklor hennes ögon brinna.
Hon vet sin pligt, sin bana, och hon den ensam går,
Och aldrig öfvervunnen, hon öfverrumplad får
Om icke mer, likväl en verldsdels tårar.
Och dessa perlesmycken hon väger i sin hand
Och som ett diadem kring pannan knyter.
Bestulen, står hon rik ännu uppå sin gröna strand,
Med ingen jordisk drottning öde byter.
Och hennes kinders purpur och hennes blickars glöd,
De säga, att hon lefver: hon kunde ej bli död, —
Odödlig fram till häfdens dom hon träder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
