Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264
Som Moses, i vildmarken gick han ut
Att med sin stora uppgift sig försona;
Men, när han vände åter, — då till slut
Befans han värdig bära kungakrona.
Hon låg på marken, nedstänkt af det blod,
Som Kristian utur kröningsbägarn stänkte
Ifrån en tron, som på schavotten stod,
Der spiran som en bödelsyxa blänkte.
Hvem skyller ynglingen, att han tog opp
Ett diadem, som bländade så föga?
Han var ju Sverige, var dess framtidshopp,
Dess själ, dess arm, dess öra och dess öga.
Husfader, stälde nu han om sitt hus,
Tog äfven till hårdhandsken, när det gälde;
Ty allt behöfde hjelp, — allt var i grus,
Styfsinta barnen straxt ej nacken fälde.
De knorrade, de hamrade på svärd,
Men Gustaf tog sitt husfolk djerft i kragen.
Han kände slägten och hvad den var värd;
Han sjelf var ju ur samma klippbrott tagen.
Och det var karlatag, som togos då
Emellan kungen och hans forne like;
Men huru skönt var dramats slut ändå, —
Ett lugnadt hjeltefolk, ett ordnadt rike!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
