Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vintern.
II ysta såsom nunnor, hvita stjernor skrida
På den sofvande naturens graf;
Inga skalder i de hvita träden bida, —
Död är jorden, dödt det vida haf.
Månen, nattens bleka sol, på fästet lyser
Öfver denna stumma, hvita prakt,
Öfver denna jord, som i dess strålar fryser,
Dödad, kufvad af en högre makt.
Tyst! Hon endast sofver. Yinterns hvita lakan
Gud till värme åt dess lemmar gaf,
Och vid jubelrop af lärkan och af vakan
Stiger puppan fjäril ur sin graf.
Dö, men för att åter födas, — så är lagen,
Gud för varelsernas kedja skref;
Så, hvarhelst jag läser död i bleka" dragen,
Hviskar hjertat: icke dö, — men lef!
Ålderdom, din skuld åt tingens lag betala!
Jordens valplats har ock rum för dig.
Dödens slummer är en stilla vinterdvala,
Som i högre lif ljuft löser sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
