Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR LEVERTIN 25
Så slingra sig genom den mörka bottnen i hans
dikt passionens högröda sömmar, och välsignelsernas
högljudda lov blandar sig med smärtans dova klagan.
Men hur högt de stiga i jubel eller gråt — aldrig
förnimmer man i deras klang det förtvivlade
stråkdrag, för vilket en själs strängar brista. Hans vin
är jäst med vallmons saft. Levertin har de rikt och
känsligt stämda naturernas gåva att känna det ena
med det andra, det ena i det andra. Lusten tänder
icke hans blod, förrän den förtärt sig själv och
domnat i smärta, smärtan bräddar icke hans själ, förrän
den tömt sin beska och smält ner i lust.
Karaktäristiskt nog talar han om »smärtans fröjder» och
»lidandets lycka», och sin kärlek ger han gestalten av en
smärtans fru, en belle dame sans merci,
vars minne han hyllar under tårar av lycka. I
mycket hög grad är hans dikt en dikt över minnet,
minnet av vad han levat, lärt, tänkt eller förnummit.
Den blommar icke het och darrande i ögonblicket.
Den växer långsamt, med djupa rötter i det
förgångna, och när den öppnar sin kalk mot ljuset, skälver
i dess hyllen suset över vissnade vårars knoppar och
myllade gravars gräs. Det gör den icke mindre
levande, mindre hel. Men det tvingar den lätt in under
symbolen och bidrar till att göra den tilb en elegisk
uppgörelse, en stilla betraktelse, när dess första
strömmande flöde runnit ut.
Man har gjort sig åtskillig möda för att leta rätt
på de trådar, som förbinda Levertins lyrik med tidi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
