Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigbjörn Obstfelder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGBJÖRN OBSTFELDER 45
Den nordiska litteraturhistorien har kanske
oftare än någon annan att förtälja om diktaröden, for
vilka tillvaron varit en enda härjande kamp mot
ogynnsamma förhållanden, tills döden kommit mitt
i krafternas unga, vårliga blomstring och förvandlat
en löftesrik utveckling till ett evigt oavslutat
brottstycke, att fragment i liv och dikt. Det är som om
jordmånen vore för karg, det andliga klimatet for
strängt för en del av kulturens ömtåligaste plantor.
De förtvina, sjukas och dö, och en dag, just när
blomman brutit sitt hölje, ligga de vissnade på marken.
Men vilken fägring över de fina, bristande
knopparna, vilken skärhet över de bleka, genomskinliga
bladen! Obstfelder var en av dessa spröda naturer, som
aldrig vinna fotfäste i verkligheten. Ett blottat
nervknippe, en sträng i ständig dallring, en olöst
dissonans mellan törsten till livet och gåvan att njuta det,
var han en »passagerare», om icke just i Bellmansk
anda, så dock i den mening varje ensam
människosjäl är det, rådvill och främmande på världens vägar.
Han fördes med, mer drömmande än vaken, drevs
omkring, jagad av sitt hjärtas kvalda oro, och aldrig
fann han en botten, där han kunnat växa sig fast i
förståelse och hemkänsla. Ängslig ser han sig
omkring: Detta är alltså världen? Detta är alltså
människornas hem? En rägndroppe! Och han känner
sig så underlig till mods:
»Jeg er vist kommet paa en feil klode l»
Han slår aldrig rot och aldrig träder han i intel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
