Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigbjörn Obstfelder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 EMIL HASSELBLATT
Hun støder mig ikke bort.
Hun tørrer mine øine nænsomt.
Og jeg griber hendes hænder i angstfuldt tungsind
og ber hende gjemme mig, gjemme mig, gjemme mig.
Mørkets taage sænker sig over trær, over sjæle.
Løvet har ingen farver, græsset intet grønt.
Men i taagen daler lydløst sorte blade,
og i mørket sidder skjult paa en ensom bænk en navnløs,
og gjemmer ved det hede bryst en sygs ansigt,
og gjemmer i de myge hænder en ræds gine,
og ingen uden Gud hører hans saare hulken,
og ingen uden Gud hører hendes trøstende hvisken»
Sådan Obstfelder var i sin konst, sådan var han
också i livet — den stille, försynte poeten, en
människa med dallrande nerver och fin, ömsint förståelse
för allt som var gott, äkta och vackert hos
omgivningen. Dödsaningen bar han inom sig. frivilligt
tänker man sig honom såsom en av dessa märkta —
Maeterlinck kallar dem »les avertis» — som korats
till en tidig död. De äro så skygga, varsamma,
behärskade, allvarliga, till och med i sin glädje. När
de gå bort, är det som om något slocknade, det står
intet larm om deras bana. Men ur mörkret lyser
deras minne som vemodiga stjärnor för de kvarblivna.
Många förstå att leva, men färre äro de, som
förstå att dö. Obstfelder var förvisso en av de senare.
Han spjärnade ej mot krafter han icke kände, han tog
emot dem som de kommo och levde rikast, när de
skördade honom helt. Han knotade icke. Hans liv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
