Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans E. Kinck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS E. KINCK 67
lig kultur, och han kan ha ett hånlöjes isande snärt
över de människor han skildrar. Men samtidigt röjer
sig hos honom en ursprunglig vekhet, som söker sig
in till de förkomna, vanlottade, elända och omfattar
dem med levande medkänsla. Hans intresse för
människorna är lika stort som hans misstro till dem.
Därför blir hans fantasis tummel med dem en kamp på
bittraste allvar, och i stämman, som skriftar deras
öden, skälver gråt och hån »som syskonsträngar lika
nära». En sådan konst blir lätt hysterisk och Kinck
undgår icke heller i svaga stunder denna fara, men
den får också, när den når som högst, över sig en
bruten dager, som är livets eget, förvillande spel av
ljus och skugga.
Häruti ådagalägger Kinck sin frändskap med den
natur han skildrar, västlandet, närmare bestämt
Hardanger, som under uppväxtåren var hans hembygd
och alltjämt förblivit det för huvudpersonerna i hans
böcker. Han ger själv dess karaktäristik i en
gammal sägen. Det lär — så förtäljer den — för flera
mansåldrar sedan i bygden ha funnits en man, som
var så from, att han när han kom i kyrkan kunde
hänga vantarna på solstrimman, som lekte på väggen.
En söndag fick han se fanden sitta i koret med ett
kalvskinn framför sig och skriva upp alla som sovo
under gudstjänsten. Då de voro väl halvparten av
kyrkobesökarne, blev kalvskinnet snart fullt och den
onde fick lov att hugga i med tänderna för att töja
på det. Men skinnet brast, så att han ramlade över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
