Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Björnstjerne Björnson - I. Daglannet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRNSTJERNE BJÖRNSON 107
tas i den punkt, där åldringen stannar och ser
tillbaka över sitt livs samlade erfarenhet.
Rubek, konstnären, som förgripit sig på livet och
för konstens drömbild offrat utsikten till en stor och
hel lycka, söker sig i en sista illusion upp till de öde
vidderna för att genom dimmorna och ensamheten
tränga fram till »forgættelsens tinde», men hejdas
av snöskredet och går under. Gamle Dag, som slutit
sig inne i självbelåtet gammalmanstrots mot det unga
och nya, som vill fram i världen, kommer ned från
fjällets enslighet till dalen och människorna för att
stifta fred med sina barn och böja sig under
utvecklingens oeftergivliga lag. Ingenting kan vara mer
betecknande för olikheterna i de två skaldernas
livsåskådning. Hos den ene en bitter, upplösande
pessimism, som isolerar individerna och aldrig får
räkningen att stämma mellan ideal och verklighet, hos
den andre en bred, livsfamnande optimism, som
sluter hela världen i famn och låter hjärtat slå bryggan,
där tanken finner oöverstigliga klyftor och viker
tillbaka för dem. För Ibsen ligger individens styrka
i ensamheten, slutenheten kring sig själv, för
Björnson i gemenskapen med medmänniskorna,
samkänslan. Det är folkfienden mot folkvännen. Vardera
har formulerat sin lösen. Detta är summan av
doktor Stockmanns levnadsvisdom:
»Sagen er den, ser I, at den stærkeste mand i verden, det
er han, som står mest alene.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
