Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Hamsun - II. Børn av Tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146 EMIL HASSELBLATT
vandrer spiller med sordin» och »Den sidste Glæde».
Intet av dem hör till hans märkligare verk. De
handla alla om ålderdomen. Om ålderdomens börda
och ålderdomens vanmakt, om ålderdomens rikedom
och om dess stilla fröjder. Hamsun har fyllt femtio
år. Han ser sig förundrad om och finner med ens,
att det existerar något, som heter ålder. Äventyret
är förbi och järnen glöda icke längre som förr. Det
klokaste är att gå in i skogarna och åldras i all
stillfärdighet — det är den sista glädjen.
Men Hamsun vore icke den han är, om han icke
begagnade första tillfälle att slå sig själv på
munnen. Och han gör det så eftertryckligt man någonsin
kan önska det i sin roman från i år: »Børn av Tiden».
Det är en diger bok, fattig på händelser och totalt
utan det myller av bisarra figurer och kuriösa
upplevelser han fordom älskat att tumla med. Det är i
grunden blott en historia om några få
vardagsmänniskor, som mötas i en avkrok av världen och äta
sig in på varandra, psykiskt och ekonomiskt, in på
bara kroppen, allt under en ton av den utsöktaste
förbindlighet och älskvärdhet. Men man läser den
med obrutet intresse, nästan med spänning, så
förträffligt är den berättad, med så grundlig
människokännedom och så oemotståndligt humör.
Sällan har Hamsun haft det avsiktligt
konstnärliga i bättre ordning; sällan har hans öga varit
skarpare, hans hand säkrare. Det vilar över denna
bok en intellektuell spänstighet, som väl icke yttrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
