Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Hamsun - II. Børn av Tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 EMIL HASSELBLATT
mot undergången, icke heller den ålderdom, som i
»Den sidste Glæde» ödmjukt böjer huvudet inför det
oundvikliga. Men en ålderdom, som plötsligt vaknar
till insikt om, att årens mått äro fyllda och leken ute.
Och i stolt fattning tar konsekvenserna. Det
finnes en scen i boken, som förträffligt illustrerar detta.
Löjtnanten låter en afton kalla sig till sin forna
uppasserska, Daverdana. Hon läste högt för honom
förr om kvällarna, när han »låg pascha» på sin soffa
och njöt hennes blotta närhet. Nu är han enkling
och sorgeåret är snart till ända. Varför skulle han
ej taga för sig vid livets bord, han som alla de
andra? Men då smyger sig den ljusa
sommarkvällens stämning över honom. Han ser omkring sig
sina möbler och tavlor, en stor fotografi av fru
Adelheid och sonens leksaker. Överväldigad av alla
dessa det förflutnas vemodiga minnen fattar han med
ens, vad han hittills aldrig förstått: att tiden har
gått ifrån honom och att han är vorden ohjälpligt
gammal. Nu inga galenskaper längre. När
Daverdana kommer, vaggande farligt i höfterna, som
hennes vana var, nöjer han sig med att ge henne en sedel
och bedja henne gå. Han ville ej taga emot av livet
som en allmosa, vad det nekat honom som hans rätt.
»Javel, han formaadde at skaffe de Rester som nu
var igjen av ham nogen Godter, de var ikke blit ham
beredte før, han vilde ikke berede sig dem nu. En
Hævn paa sig selv? Ja en Hævn paa sig selv, paa
alt, paa det hele, opret — Det var sidste Gang.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
