Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Folkungaträdet: Folke Filbyter. Bjälboarfvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 EMIL HASSELBLATT
Knut den heliges, Harald Gilles och Sverkrarnes och
Erikarnes ättesköldar hängde på grenarna som
erövrade segertecken. Herrar och menighet lyddes
omkring stammen med hopp eller förskräckelse till vart
sus i lövkronan. Bådade det ont, fanns ingenting
levande i landet, som fick sin ro sparad. Härskri och
härblåsning jagade då boskapen från betet och
räven från lyan. Ax och örter förtrampades, fiskarna i
vattnet sågo långa tjugusessor ro fram över deras
huvud och sjunka och bli stående i bottendyn. Men
åren gingo fort och det kom andra tider. Harporna
spelade i bjälbosalen och golvet låg där så tjockt
täckt med enris och örtablad, att tyngsta järnman
kunde gå med ljudlösa steg.»
Översatt till historiskt språk betyder detta, att
inemot tvåhundra år förgått, år av häftiga
omstörtningar och blodiga strider, men också år av träget
odlingsarbete och stilla förkovran, då folkets spridda
länkar böjt sig närmare samman och lag och milda
seder vunnit insteg i landet. Bondens urgamla
egenmyndighet hade gått upp i de mäktige jord- och
krigsdrottarnes fåvälde, men högst på
samfundsstegen sitta redan konungen och hans jarlar och råda
över både frälsemän och bönder, folkets mynödige
herrar i stället för dess villige tromän. Blixtrar ännu
svärdet i furstens ena hand, så glittrar redan spiran i
den andra. Riddarväsendet lägger sin höviska ter
1L188a över bondkulturen, kvinnorövaren böjer knä
för hjärtats drottning, »damen utan nåd», och under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
